Jag cyklade förbi klimatdemonstrationen på Visborg i går. Det verkade vara god stämning. Ändå är det allt oftare panik och drakoniska åtgärder som efterlyses i dessa frågor. Uppmaningar till panik och spridande av undergångsstämning tror jag, av flera skäl, skadar saken.
För det första leder panik till dåliga beslut, till ”lösningar” som gör mer skada än nytta. Mer om detta senare.
För det andra föder panik extremism. Vi har redan tv-meteorologer som kandiderar för Miljöpartiet som ifrågasätter det demokratiska systemet. Som om despotiska regimer brukar utmärka sig för att ta stora miljöhänsyn.
Extremism kan gå över i brott och terror. När får klimatfrågan sin motsvarighet till de militanta djurrättsaktivisterna?
För det tredje är panik inte en känsla som går att upprätthålla. Hur länge orkar man ha panik utan att det går över i resignation, när åren går utan att samhällsförändringarna framstår som tillräckligt radikala? Paniken kan för all del också gå över i cynism, när världen tycks fortgå ungefär som vanligt utan att undergången vill infinna sig.
Att uppmana till panik är inte ett bra sätt att försöka väcka engagemang.
Insatserna för klimatet behöver vara konstruktiva och effektiva, baserade på fakta och forskning.
Jag snubblade över ett anförande – ett så kallat TED-talk – av den amerikanske miljö- och klimatkämpen Michael Shellenberger. Föredraget från januari i år kan ses på youtube, exempelvis via denna länk: https://bit.ly/2TdgfOP
Hela hans vuxna liv har ägnats åt miljö och klimat. Time Magazine utsåg honom till miljöhjälte – ”Hero of the Environment” – och han är ordförande för miljöorganisationen Environmental Progress.
Shellenberger beskriver hur han till en början så det som ganska okomplicerat att gå över till förnyelsebara energikällor, men med åren har han kommit att ändra uppfattning när han sett hur mycket mark och resurser som slukas av anläggningar för sol- och vindenergi och de effekter detta får för miljön, exempelvis i Kalifornien. Ju större andel av den producerade energin som kommer från sol och vind, desto svårare blir det också att inkorporera dessa opålitliga energikällor i ett fungerande elnät.
Oväntat nog – för mig – utvecklade sig Michael Shellenbergers anförande till ett brandtal för kärnkraft. Han framhåller Tyskland som ett varnande exempel, där man fasar ut kärnkraften för att till oerhörda kostnader och stora koldioxidutsläpp ersätta den med vind, sol, fossilgas och kol. I Frankrike är elkostnaderna hälften av Tysklands och produktionen är nästan ändå helt koldioxidfri, eftersom den huvudsakligen utgörs av kärnkraft, påpekar Shellenberger:
– Om Tyskland hade satsat 580 miljarder dollar på kärnkraft i stället för förnyelsebara energikällor, så hade man i dag producerat mer än 100 procent av energin för elektricitet och transporter från rena källor med noll koldioxidutsläpp.
Men i dag kommer mer än hälften av Tysklands energi från ”smutsiga” fossila energikällor som förorsakar koldioxidutsläpp. I Frankrike, där elpriset är drygt hälften av Tysklands, är bara nio procent av elenergin smutsig.
Men säkerheten då? Tja, den fjärde generationens kärnkraftverk, eller ännu hellre fusionsreaktorer, kan på sikt nästan helt lösa eventuella säkerhetsproblem.
Men redan dagens kärnkraft är en förhållandevis säker energikälla jämfört med konkurrenterna. Inklusive sol- och vindel.
I sitt anförande redovisar Michael Shellenberger hur den medicinska tidskriften Lancet rankat kärnkraften den klart säkraste energikällan. Värst är kol, följt av olja, biomassa och naturgas. Enligt WHO dör sju miljoner människor årligen av luftföroreningar, som i hög grad beror på förbränningen av fossila bränslen.
Kärnkraften framstår, trots ett par reaktorhaverier, som mycket människovänlig jämfört med andra energikällorna. Dödsfallen som kan tillskrivas kärnkraften är extremt få. Enligt klimatforskaren James Hansen har kärnkraften räddat livet på 1,8 miljoner människor, jämfört med om energin skulle ha producerats med hjälp av fossila källor.
Jag tycker för övrigt att de domedagsprofeter som försöker framkalla klimatpanik avslöjar sig, om de samtidigt inte vill att kärnkraft ska användas för att minska koldioxidutsläppen. Det visar att de själva inte är så panikslagna och inriktade mot ett enda mål som de vill att vi ska bli.