Efter ett bedrövligt valresultat 2002 riktade moderaterna örat istället för megafonen mot väljarna och de kommande åren lyssnade man in. Anpassade sig. Förändrade sig. Och 2006 stod man starkare än på länge. Dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt ryktas har yttrat i ett sammanhang ”Förändra er eller dö” till sina partikamrater. En mening, för det fall ryktet stämmer, väl speglar den stämning som har rått inom moderaterna sedan dess. Ständigt i rörelse, ständigt lyssnandes in.
Att en vilja till förändring blivit nödvändig för att överleva har utvecklats till en politisk självklarhet. Det industriella samhället transformeras till det digitala och människor lever och verkar på ett annat sätt än för bara 30 år sedan. Den som vill vara politiskt aktuell måste hänga med.
Här har Socialdemokraterna tappat fart. Under de senaste åren har deras stagnation i politikutvecklingen påtalats vid flera tillfällen och i olika forum. Att byta partiledare är inte politikutveckling och de förväntningar som nu möter Löfven kommer han inte till fullo kunna möta då han i sig inte har alla svar. I en värld där statskupper kan planeras från Twitter och Facebook är ett lika givet forum för politik som torgmöten går det inte att fortsätta hålla hand med fackförbunden och dela ut rosor. Väljarna önskar någonting mera och de senaste opinionsundersökningarna visar det tydligt.
I frågan om förnyelse befinner sig Nya moderaterna och Socialdemokraterna på var sin sida om rummet. En har gått långt, för långt enligt i vissa, och den andre har inte ens lämnat tröskeln. Och givetvis finns det fördelar och nackdelar med båda förhållningssätten. Den som lyssnar in och förändrar sig i för stor utsträckning kan bli anklagad för att vara en kappvändare. Och den som inte lyssnar kan uppfattas som daterad och något självgod.
Kappvändarkritiken har aldrig än så länge med full kraft drabbat Nya moderaterna men sakpolitiskt har den pyst lite här och där. Försvarsfrågan har kanske varit en av de mer tydliga men än så länge har man skickligt manövrerat undan kritiken – många gånger genom att igen lyssna och förändra. Socialdemokraterna däremot framstår som famlandes bland sakfrågorna i sin strävan att hålla ihop samarbetet med miljöpartiet i Rosenbad. Och i det famlandet hamnar de i kläm mellan sina väljare och miljöpartiets idéer. Bromma flygplats, förbifarten Stockholm och rot-rut-avdragen är några exempel där vallöften brutits. Samtidigt så förespråkar de samma gamla s-politik. Höjda skatter och mindre valfrihet. Och detta för generationer som vant sig vid frihet och självständighet. Ingen kommer anklaga, än så länge, Socialdemokraterna för att ha sålt ut sin politiska ryggrad till förmån för regeringsmakten. Men precis som Nya moderaterna måste de balanser mellan förändring och ideologisk ryggrad. Att lyssna in räcker bara halvvägs, oavsett regeringsmakten eller oppositionen. Till slut måste alla politiker stå på egna ben och då behövs den politiska ryggraden. Att hålla balansen är centralt.