Regeringskrisen har blivit ett ordentligt dilemma för oppositionen. Två ministrar har tvingats bort men alltfler dras in i skandalen kring hur regeringen har hanterat Transportstyrelsens informationsläcka.
Statsminister Stefan Löfven (S) ser ut att kunna glädjas åt framgångarna. Han har erkänt att regeringen inte fungerar, att statsråden varken talar med varandra eller med honom och än mindre riksdagen även om de är tvungna att göra det. Trots det klättrar Socialdemokraterna i opinionen. Mätningar från både SVT/Novus och Expressen/Demoskop visar att väljarnas stöd för S har ökat. Båda undersökningarna visar också att Sverigedemokraterna tappar väljare. Demoskops mätning visar dock ett uppsving för Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet.
Sammantaget förstärks dock bilden av att Alliansens väg till framgång ligger i aktiv handling och inte passivitet. Det verkar även som om Löfvens chansning att det ska räcka med att göra sig av med inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) för att blidka allmänheten på det hela taget har gått hem. Det skapar problem för Alliansen.
De som har satt sig in i regeringsskandalen inser snabbt att den inte är över. Tvärtom växer den fortfarande. Att dra tillbaka misstroendeomröstningen mot försvarsminister Hultqvist är närmast omöjligt, frågan är snarare vilka ytterligare ministrar som riksdagen bör pröva sitt förtroende för. EU-minister Ann Linde (S) har haft kännedom om skandalen sedan 2015 och det är svårt att se hur hon ska kunna hållas utanför. Den stora frågan är egentligen om Alliansen också ska rikta en misstroendeomröstning mot statsministern.
Alla skäl som behövs för en sådan prövning finns där i öppen dager. Sällan har Sverige skådat en så dåligt fungerande regering. Därtill förefaller den ha försökt mörka den största säkerhetsläckan i modern tid. Framtidsminister Kristina Persson (S) försökte varna för hur illa regeringen fungerade men fick inget gehör för sina varningar och tvingades istället sluta som minister.
Åtminstone Liberalerna och Centerpartiet lär dock inte vara intresserade av att fälla regeringen, även om så är befogat. Centerledaren Annie Lööf använder sig av samma retorik som Löfven gör och kallar blotta tanken på att regeringen skulle avgå för en demokratisk kris. Varför en parlamentarisk demokrati skulle ge frikort för regeringar att göra vad de vill har aldrig förklarats av någon av dem.
För Moderaterna innebär detta ett stort problem. Frågan är hur mycket skilda uppfattningar Alliansen tål. Överlever den att Moderaterna på egen hand eller möjligen tillsammans med KD riktar en misstroendeomröstning mot statsministern? Och vad händer om SD stödjer den men inte C och L?
Alternativet, att inte löpa linan ut, ser inte mycket bättre ut. M kommer att se tandlösa ut – igen. Och nedgången i opinionen lär fortsätta. M måste helt enkelt lyckas övertyga väljarna om det nödvändiga i att fortsätta processen mot regeringen. Det är ingen enkel uppgift, men det är åtminstone möjligt.