Jag måste medge att jag ägnat kyrkovalet ett högst förstrött intresse. Det har flera olika orsaker. Till att börja är jag personligen inte röstberättigad. Det hindrar ju i och för sig inte att jag skulle kunna ha synpunkter och åsikter ändå. Men den som liksom jag plöjt den lokala debatten inför valet har ju inte fått mycket till vägledning. Stora portioner av jämnt utsmetad välvilja med små inslag av konflikt som å andra sidan känns onödigt infekterad.
Faktum är att jag ibland önskar att jag vore medlem, så att jag kunde gå ur igen. Men röstar med fötterna gör man ju tyvärr bara en gång.
Ändå har kyrkovalet tydligen engagerat mer den här gången än någon gång under de senaste 67 åren. Åtminstone om man använder valdeltagandet som måttstock. Att drygt 18 procent av de röstberättigade deltagit verkar kanske inte imponerande, men det är den högsta andelen sedan 1950. En mycket kraftig uppgång sedan förra gången det begav sig. Över 200 000 fler röstade i år jämfört med 2013, trots att antalet medlemmar har krympt.
Frågan är om andelen ökat av rätt skäl. Man kan ju ana oråd när det tidigare rapporterats hur icke-medlemmar har anslutit sig för att kunna rösta i kyrkovalet. Är de då engagerade i kyrkans framtid, eller är det en extern politisk konflikt som nu eskalerat på en ny arena?
Jag är rädd för att det är det senare som är fallet. Partipolitiken utökade sitt revir i årets kyrkoval. De partier som valt att fortsätta vara direkt involverade i kyrkan trots att den skiljts från staten – Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet – de gick fram. I hög grad genom att elda sina anhängare med varningar om hur illa det vore om motståndaren flyttar fram sina positioner. S, SD och C – som inte förmått släppa kyrkopolitiken – blir därmed på sätt och vis varandras allierade i kyrkovalets kamp om uppmärksamheten.
Partipolitik är inte en nödvändig förutsättning för en demokratisk kyrka. Ja, jag skulle vilja påstå att den snarare blockerar än bidrar till en god debatt om kyrkans roll och framtid.
Men jag är osäker på hur Svenska kyrkan ska kunna utvecklas från det den är i dag, till en rimligare ordning för ett trossamfund. Den har på många sätt stelnat i den form den fick som statskyrka. Och enbart dess medlemmar kan befria den.