Sverige anses i mångt och mycket vara ett konsensusland som strävar efter ”lagom”, detta lilla ord i språket som saknar motsvarighet i så många andra. Vi vill komma överens, låta alla vara med på samma villkor och för allt i världen utjämna alla skillnader som finns. Denna anda genomsyrar vår politik, våra uppfattningar och vårt agerande. Internationellt agerar vi lagom mycket. Vi står med en fot i Nato och en utanför – med på lagom villkor. Vi privatiserar i lagom utsträckning – tillräckligt för att fristående aktörer skall kunna etablera sig men aldrig i så stor utsträckning att det kommunala/statliga på allvar hotas. Samexistens eftersträvas. Skolan har som mål på pappret att alla elever skall utvecklas så långt det är möjligt utifrån sina individuella förutsättningar. I verkligenheten betyder det att de svaga eleverna skall ges stöd så att de helst kan komma i kapp de elever som har lättare för att lära. Aldrig eller väldigt sällan satsas de på de extra duktiga. Och så vidare.
Denna modell fungerar för Sverige under förra seklet. Denna modell har till viss del byggt det Sverige vi har. Men nu börjar baksidan av myntet att visa sig. I en förändrad värld krävs ett förändrat förhållningssätt. Lagom är inte tillräckligt för att konkurrera internationellt längre. Svenska barn kan inte fortsätta att gå i skolan 178 dagar (varav halva dagen upptas av fritidsverksamhet) om året när kinesiska och japanska barn tar extra lektioner och har lärandet som huvudsaklig mål och syssla under sin uppväxt. Ett ben i Nato är inte tillräckligt när världen är oroligare än vad den någonsin har varit sedan andra världskriget och Sverige konsekvent har monterat ner det försvar vi har haft. Alliansfriheten har varit en politisk snuttefilt som använts som ursäkt för att inte behöva ta ställning, inte peka ut riktningen. Sverigedemokraterna behandlas enligt samma devis. De och deras sakfrågor tigs ihjäl i en förhoppning att de skall försvinna. Det senaste valresultatet visade att det gör de inte.
Mauricio Rojas skrev i DN i förra veckan en krönika om hur Sverigedemokraterna mycket väl kan bli landets största parti efter nästa val och hur det inte handlar om att svenska folket har blivit rasister utan hur man oroar sig för växande samhällsproblem som de etablerade partierna inte gör någonting åt. Frågan som infinner sig blir om de etablerade partierna inte på allvar gör någonting åt det för att man inte har några politiska idéer eller för att man är så rädd att bli stämplad som någonting som så med kraft markerar avsteg från konsensus och lagom att man inte vågar?
Ovan givna beskrivning av Sverige är en generalisering och en grov sådan. Jag målar med breda penseln. Och detta i syfte att visa på någonting annat – någonting som jag tycker mig skönja bakom den utveckling Sverige har tagit på 2000-talet och framåt. Vi håller på att skapa ett samhälle utan krav och förväntningar och ett samhälle utan tydligt ledarskap, på någon nivå. Världen har blivit mer komplex sedan 1950-talet. Vårt samhälle har blivit mer komplext. Vi är inte längre ens överens om vilka etiska och moraliska värderingar som skall ligga till grund för vår samexistens. Och faktum är att det är på dem hela vårt samhälle vilar på. Allt berörs av det, allt utifrån hur barnen fostras och synen på välfärden till vår arbetsmoral och vår lagstiftning för brott och straff. Detta och mycket mer hänger ihop. Och om detta talar vi inte.
Om vi fortsätter vår tystnad finns det en överhängande risk att vi trampar vatten för att sedan sjunka. Aldrig förr har vi pratat så mycket skolfrågor och ändå fortsätter vi prestera sämre enligt internationella mätningar (Pisa). Vi måste se samhället för vad det är och i kontexten av hur världen har utvecklats. Vi måste våga leda. På alla plan. Och vi måste våga ställa krav och förväntningar på alla medborgare. Har man inget arbete men det finns på annan ort – då får man flytta. Är man för sjuk för ett arbete men frisk för ett annat och sådant finns tillgängligt - då får man ta det. Barnen går i skolan för att lära – inte för att bara ha roligt. Samhället skall skapa förutsättningar för en god sjukvård och en lika god äldrevård – ställ då krav – bara höja skatten är inte en lösning. Och kommer du till Sverige med en bra utbildning i bagaget – då skall du få lov att använda den och arbeta med det du är utbildad för. Utan en byråkrati som får Kafkas ”Processen” att blekna. Och ”lagom” och ”konsensus” borde ersättas med ”allt vad vi förmår” och ”ansvar”. "Landet lagom" är passé.