Min tv gav upp häromdagen. Den tystnade och svartnade mitt i en mening. Eftersom jag ogillar slit-och-släng tog jag den till en reparatör som snabbt kunde lokalisera felet. Men att åtgärda det blev ohemult dyrt, då tillverkarna försvårar processen att identifiera och ersätta den trasiga komponenten, varför en reparatör tvingas till ett större och dyrare ingrepp. Jag antar att tv-tillverkarna gärna ser att man köper nytt istället för att reparera. Det blev i alla fal konsekvensen i det här fallet.
Att den "gamla" tv:n ibland måste ersättas med en ny har vi länge levt med. Men nu skrotas och omskapas apparaten bakom en del av de rörliga bilder vi kan se i en tv.
Vid årsskiftet upphör systemet med tv-licens och ersätts av en public service-avgift som ska finansiera statssanktionerad tv och radio. Och allting annat som Sveriges Television och Sveriges Radio ägnar sig åt.
Detta för med sig en del praktiska konsekvenser. Tidigare kostade licensen 2 400 kronor per hushåll och år för dem som medgav tv-innehav. Men avgiften är individuell, progressiv och obligatorisk, oavsett om du har tv eller ej.
För enpersonshushåll blir avgiften definitivt billigare än licensen. Högst 1 300 per år. Men för personer i hushåll med två eller fler personer blir det potentiellt dyrare efter årsskiftet än det varit tidigare
En annan praktisk konsekvens är att man nu slipper ägna sig åt att registrera tv-innehav och jaga ett växande antal som duckat för tv-licensen.
Beroende på hur man värderar dessa effekter kan man av rättviseskäl både risa och rosa denna förändrings ekonomiska effekter. De som inte har tv men ändå tvingas betala tycker med visst fog att det är väldigt orättvist, föreställer jag mig.
Själv frapperas jag dock mest av att riksdagen funnit de statssanktionerade mediebolagens verksamhet så viktig att värna och fridlysa att just denna verksamhet och ingenting annat ska tilldelas ynnesten att finansieras med en specialskatt.
Mest förvånas jag av att det inte förekommit mer opposition mot detta inom de borgerliga partierna, där många upplever att de statssanktionerade mediebolagen har en svår politisk slagsida och lutar betänkligt åt vänster. Och det finns gott om bevis, indicier och berättelser som är starka argument för att det är så. Och den lutningen ska nu cementeras.