Det är med fortsatt motvind i opinionen för Liberalerna som riksdagen öppnade under tisdagen. Under året som gått sedan valet har partiet balanserat på gränsen till riksdagsspärren. I Svensk väljaropinion - sammanställningen av flera undersökningar - fick partiet nyligen 4,0 procent. Samtidigt rasar partiledaren Nyamko Sabuni i Demoskops förtroendemätning. Så länge Liberalerna fortsätter att balansera på den här gränsen kommer frågan om vägvalet i regeringsfrågan fortsätta att vara en aktuell fråga.
En rörelse sker nu förvisso mot regeringssamarbetet, där samarbeten påbörjas, en samtalskultur etableras och tjänstemän som placeras i närheten av regeringen. Det talar för en med tiden allt starkare anknytning till det pågående samarbetet. Men det är idag främst en anknytning som är av nöden tvungen för att överhuvudtaget kunna få ut något av det val man gjort. Det är inte en anknytning som sker av övertygelse. I synnerhet inte eftersom en stor del av partiets ledarskikt nu består av ursprungliga skeptiker till januariöverenskommelsen.
Vägvalet och dess konsekvenser kommer fortsätta att vara ett underlag för diskussioner för de partiaktiva. Och kommer fortsätta att gnaga i bakhuvudet på partiets funktionärer.
Den som vill se Ulf Kristersson som statsminister (såsom Ulf Kristersson själv) bör se det här som en intressant möjlighet. M, KD och SD behöver ytterligare några procentenheter tillsammans för att kunna byta ut regeringen på egen hand. Möjligheten skulle öka om Liberalerna åker ur riksdagen vid nästa val. Den ökar än ännu mer om partiet ansluter sig till Ulf Kristersson som statsministerkandidat, vilket skulle kunna ske under pågående mandatperiod. Och faktum är att det skulle räcka med Liberalernas (samtliga) riksdagsmandat samt Vänsterpartiets utknuffade vilde, för att möjliggöra ett regeringsskifte.
Moderaterna bör givetvis fokusera sin energi på att bedriva en aktiv oppositionspolitik, vilket det trots allt finns goda förutsättningar att göra i riksdagen. Men just den här möjligheten borde vara intressant för partiet, om Kristersson fortfarande menar allvar med att försöka byta regering ”ända in i kaklet”.
Oppositionen har all anledning att påpeka varje effekt av det pågående regeringssamarbetet som är negativt ur ett borgerligt perspektiv. De har lika goda skäl att ständigt påminna Liberalerna och dess väljare om att partiet har regeringsfrågan i sin makt, och därmed ansvarar för konsekvenserna.
Om och när Liberalerna är redo att välja en annan väg i regeringsfrågan kommer de behöva tillräckligt med formella skäl för att inte tappa ansiktet på grund av tidigare låsningar. Att få partiet att under förnedrande former ansluta sig till en moderatstyrd regering är inte sannolikt, även om det lär finnas Moderater som fantiserar om det utfallet. Det kommer krävas eftergifter, såsom att en M-regering förankrar politiken med L och KD, innan SD och andra partier vidtalas. M har med andra ord goda skäl till att fortsätta samtala med alla partier, men utan att formellt knyta sig närmare SD.