Ulf Kristersson är chanslös i den här vändan, om inget parti ändrar sin ståndpunkt om vad de kan gå med på. Det vet Stefan Löfven, vilket förmodligen är anledningen till att han inte hade något emot att Ulf Kristersson fick uppdraget. Ulf Kristersson vet själv att hans första försök förmodligen är dömt att misslyckas. Men han måste ändå genomgå ritualen, som ett första steg i en process som kan bygga upp ett tryck som får någon att ändra sig.
Stefan Löfven kan inte tänka sig att stödja någon annan regering. I hans och Socialdemokraternas värld är det andra partier som ska stödja (eller ingå i) en regering ledd av Stefan Löfven.
Centern och Liberalerna kan inte tänka sig att stödja en regering som är på något sätt beroende av Sverigedemokraterna.
Om sanningen ska fram, och det ska den, har ju Ulf Kristersson också saboterat sina egna möjligheter genom att vara lojal med alliansens illojala. Han har hållit sig till linjen att inte tala med Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna tänker inte hjälpa någon till makten, som inte har talat med dem.
Ulf Kristersson har två möjligheter att bli statsminister. En stor minoritetsregering med hela alliansen eller en liten minoritetsregering med Kristdemokraterna. I vilket fall som helst kommer han att behöva någon form av underhandling och klartecken från Sverigedemokraterna. Om han tänker envisas med att inte tala med SD är det lika bra att han kastar in handduken snarast och meddelar talmannen att han har misslyckats, istället för att slösa bort tid i onödan.
Att tala med SD är det bästa sättet att skruva upp trycket på Centern, Liberalerna och Socialdemokraterna. Det är hans enda verktyg för att bryta upp dödläget och få andra partier att ompröva sina låsta positioner. Kanske leder det till att han skrämmer slag på Centern och Liberalerna så att de blir beredda att underordna sig Socialdemokraterna i en regeringsbildning över blockgränsen? Det kan ske, men det må i så fall vara hänt. Då får väljarna döma den koalitionen nästa gång det blir val. Vilket kan bli förr än vi anar. För jag tror inte att en sådan regering, av partier som vill åt olika håll, i längden kan hålla ihop.