Den 2 december spelade Sverigedemokraterna ut alla sina kort. Genom att frångå praxis och rösta på alliansens budgetförslag istället för att lägga ner sina röster efter att deras eget budgetförslag hade fallit fällde de inte bara regeringens budget, utan också hela regeringen.
Löfven har misslyckats med det han så segerberusad sade sig klara av på valnatten – att få stöd i riksdagen för sin budget. Om Löfven hade iklätt sig bästa segerkostymen den 14 september så har han efter den 2 december endast burit offerkoftan.
För det är synd om Löfven, åtminstone enligt hans egen retorik. Att han inte fick stöd för sin budget är nämligen någonting som han helt och hållit skyller på alliansen. Det är alliansen som inte tagit hans utsträckta händer, det är alliansen som inte vill samarbeta, det är alliansen som inte tar ansvar och håller Sverigedemokraterna utanför. Stött och sur hackar han på alliansen på bästa sändningstid hos Skavlan, arg och irriterad uttrycker han sin frustration i nyhetssändningarna.
Men det är inte synd om Löfven. Han har satt sig i denna sits helt på egen hand, med lite hjälp från Miljöpartiet. För oppositionsmätningarna efter valet har visat att långt ifrån alla S-väljare uppskattar Löfvens regeringssamarbete med MP och den påverkan Miljöpartiet har fått på den politik som regeringen förespråkar. Det valet av partner har kostat Löfven förtroende i de egna leden. Hur mycket förtroende återstår att se den 22 mars.
Efter budgetomröstningen buntade Löfven i ett uttalande ihop Alliansen med Sverigedemokraterna på ett sätt som är att direkt fara med osanning. Alliansen kan inte hjälpa hur SD röstar. Lika lite som S kunde hjälpa att SD röstade ”med dem” angående det femte jobbskatteavdraget för ett år sedan. Situationen är densamma men uppenbarligen är det socialdemokratiska minnet kort. Påmind om situationen replikerade Löfven att det gamla ska vi inte prata om – det är här och nu som gäller. Tydligen gäller det olika spelregler för S och för alliansen. Det är inte speciellt trovärdigt. Och det är ett förhållningssätt till verkligheten som är direkt osmakligt från en statsminister.
Löfven anklagar alliansen för att inte ta sitt ansvar och samarbeta och massmedia har till viss del ställt upp på den historiebeskrivningen. Men hur mycket samarbetsvilja visar det att först bryta mot de blocköverskridande uppgörelser som har gjorts och sedan komma och kräva att Alliansen ska rösta för hans röda budget i dess helhet? Vilket innebär att Alliansen skulle lägga sina röster på en politik som de inte tror på och som de inte förespråkar.
Det är ju inte så att Löfven reviderat sin mycket julröda budget för att öka möjligheterna till alliansens stöd? Tvärtom, han bjöd in Vänsterpartiet, gjorde ytterligare en sväng åt vänster och sedan kom han och beskyllde Alliansen för att inte ta emot ”hans utsträckta händer”. Men de utsträckta händerna är ju tomma. Ett sådant förhållningssätt är inte samarbete. Ett sådant förhållningssätt är arrogant.
Precis som Annie Lööf sa ”detta är politik – inte ett sällskapsspel”. Och Löfven spelar inte det politiska spelet så väl just nu. Han gör vad han kan för att hänga kvar vid makten men det är inte att ta ansvar. Att gråta ut hos Skavlan eller beskylla Alliansen för att samarbeta med SD är inte heller att ta ansvar. Det är dra offerkoftan hårdare om kroppen. Och det är inte direkt statsmannamässigt. Men räkna med att han kommer att behålla den koftan. För Löfven är sur, arg och irriterad och kommer göra allt han kan för att skylla sitt misslyckande på någon annan.