Det tog sex månader vid makten för Löfvens regering att göra sig ovän med både Israel och Saudiarabien. Förstnämnda genom att erkänna Palestina som stat och sistnämnda genom beslutet att säga upp det militära samarbetsavtalet. Två starka röster i mellanöstern som nu har anledning att stänga dörren och örat mot Sverige. Och det i en tid när de diplomatiska förbindelserna med mellanöstern borde vårdas och främjas.
Regeringen och Wallström har ställt till med en ordentlig utrikespolitisk röra.
De som i dagarna ryckt ut till Löfvens försvar, efter hans kovändning om saudiavtalets vara eller icke vara, har agiterat utifrån ståndpunkten att Sverige alltid tagit ett ansvar för mänskliga rättigheter och våra värderingar. I en ledarkrönika i Aftonbladet i förra veckan hävdade Anders Lindberg att med en feministisk regering går det inte att exportera krigsmateriel till ett land i vilket kvinnor inte ens får köra bil och är fullständigt underordnade männen.
Lindberg är inte ensam i sitt tänk. Uppsägningen av avtalet med Saudiarabien har dock sannolikt mycket litet med jämställdhetsfrågan i landet att göra. Avtalets vara eller icke vara blev en politisk viktig markör för Miljöpartiet, som efter inbjudan till regeringssamarbetet fått ge med sig på flera viktiga områden, men varit mycket tydliga i denna fråga. Frågan är dock var priset och resultatet blir av denna regeringsmanöver.
Det finns absolut någonting, vid första tanken, tilltalade med att Sverige inte ska exportera krigsmateriel till en diktatur. En andra tanke ger dock vid handen att frågan är mer komplicerad än så. Och när 31 näringslivstoppar gör ett gemensamt utspel på DN Debatt innan beslutet till förmån för avtalets fortlöpande, blir frågan i alla sin komplexitet tydlig. Jacob Wallenberg sammanfattade det hela mycket väl i ett uttalande: en uppsägning av avtalet riskerar jobben i de svenska exportföretagen, vårt välstånd och möjligheterna att påverka genom dialog.
Sverige är ett exportberoende land. Att då agera som regeringen gjort både i Palestinafrågan och nu beträffande saudiavtalet gagnar inte vår export. Och sämre export ger sämre tillväxt och i slutändan välstånd på så sätt att minskad tillväxt ger minskade skatteintäkter. Skatteintäkter som används för vår gemensamma välfärd. Därtill kommer att det alltid, precis som Wallenberg klokt sammanfattade det, är svårare att påverka utifrån än inifrån. Hur tänker Lindberg att Wallström nu ska förbättra levnadsvillkoren för de saudiarabiska kvinnorna? När vi har stängt dörren på detta sätt?
Det är inte lätt att regera. Ibland måste man ta obekväma beslut. Ibland måste man tänka både ett och två steg framåt. Regeringen och Wallström har behandlat Palestinafrågan och saudiavtalet med en ignorans och nonchalans mot svensk industri och näringsliv som saknar motstycke under lång tid tillbaka. Därtill har Sveriges röst i Mellanöstern, rösten som hade kunnat arbeta för ett större genomslag för mänskliga rättigheter minskat i styrka på grund av deras agerande. På vilket sätt är detta att ta ansvar? På vilket sätt gagnar detta Sverige?
Det är tydligt att Löfven får allt svårare att navigera i den politiska sörja som S+MP har utvecklats till. Det kan sannolikt inte läka alla brutna förtroenden men han borde åtminstone början med att välja en ny utrikesminister. Måhända inte ett lätt beslut, men som sagt, det ingår i jobbet om man vill ta ansvar och regera.