När sommarlovet nu går mot sin slut är det med en klump i magen många elever återvänder till sin skola. För några dagar sedan kom organisationen Friends med sin återkommande rapport om kränkningar och mobbning. Den visar att var fjärde elev varit utsatt för kränkningar av sina skolkamrater det senaste året. För bara några år sedan var siffran var femte elev.
Resultatet bekräftar den tidigare bilden att mobbning och kränkningar är ett stort problem i svensk skola. Särskilt utsatta är flickor på högstadiet. Även trakasserier är vanligt förekommande. Något som det från Friends håll särskilt pekas på är vikten av att motverka allt detta på grundval av vad forskningen säger.
Tyvärr har svenska skolungdomars väl inte alltid prioriterats. Både deras arbetsmiljö – med ordning och respekt för varandra, och deras kunskapsinhämtning – via exempelvis beprövad klassisk katederundervisning, har fått stå tillbaka för politisk experimentlusta. Många åtgärder har vidtagits trots bristande stöd i vetenskapen.
Och vad gäller mobbning varnar alltså Friends såväl skolor som politiker för att hitta på egna lösningar som inte bygger på forskning.
Överväldigande många skolor brister i dag i sitt arbete med trygghet och studiero och mobbning är den vanligaste orsaken till avhopp från gymnasiet. Ändå har vi inte sett problemen tas riktigt på allvar, trots kritik från FN:s barnrättskommitté.
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) låter sig gärna intervjuas i ämnet, håller tal och lägger upp filmklipp på Internet där han gör ett hjärta med sina händer. Men regeringen riskerar att gå vilse när den fokuserar överdrivet mycket på värdegrund och normkritik i stället för på klassisk etik och moral.
Vad som främst, enligt befintlig forskning, behövs är ett välstrukturerat och systematiskt arbete mot mobbning. Där skolledningen är villig att erkänna problemen har mobbningen nämligen minskat, enligt en studie från Umeå universitet.
Viktigt är att skolan har en övergripande plan och ett gemensamt engagemang från såväl personal och elever som från föräldrar. Likaså hade det varit välkommet med en politisk vilja att förbättra familjers levnadssituation och ungas psykiska ohälsa även utanför skolmiljön.
Det är farligt att fastna i ihopfantiserade utopier, men än värre är att inte ha en ordentlig målbild för vilken skola och vilket samhälle man vill ha. Att ta sig fram till detta mål bör ske genom att politiker lyssnar till forskningen och inte räds problemen. Att fastna i ord, önskningar och ytliga gester blir lätt meningslöst.
Mobbning och trakasserier leder i dag till sämre skolresultat, psykisk ohälsa, till och med självmord. Barn och unga är värda att tas på allvar. Och värda en skolstart där ingen behöver känna ångest inför att träffa sina skolkamrater igen efter sommarlovet.