Personligen attraheras jag av regeringens förslag att reducera kommunernas avgifter för bland annat bygglov och förhandsbesked när de misslyckas med att handlägga ärenden inom tio veckor efter att en fullständig ansökan inkommit. GA skriver i dag på nyhetsplats om förslaget som pikant nog har bostadsminister Peter Eriksson (MP) som främsta förespråkare, medan byggnadsnämndens ordförande Karl-Allan Nordblom (MP) är hårt emot.
Det finns en moralisk symmetri i hela upplägget, om det får ekonomiska konsekvenser även för kommunen när den inte håller en utlovad tidsgräns. Och på samma sätt blir det när det utgår en kompensation till den som får vänta alltför länge på besked.
Om förslaget kan få kommunerna att prioritera handläggningen av dessa ärenden så att de slipper uppleva att avgifterna reduceras så vore ju mycket vunnet. Även om det finns risk för att tidspress gör att kvaliteten i besluten sjunker för att man ska klara sin dead line.
Karl-Allan Nordblom gläder sig åt att Vänsterpartiet inte stöder regeringens förslag. Ska man hoppas på att något eller några oppositionspartier istället ser till att hjälpa propositionen genom riksdagsbehandlingen i juni?
Instinktivt vill jag säga ja. Men i det här fallet måste jag nog ändå landa i ett nej, trots att förslaget tilltalar mig.
Vi har nyss upplevt en vecka då vi fick reda på att Centerpartiet kommer att hjälpa regeringen och Vänsterpartiet med att få igenom en rätts- och principvidrig lagstiftning. Jag syftar på den så kallade amnestin som ska ge uppehållstillstånd till cirka 9 000 unga asylsökande utan asylskäl. Trots att lagförslaget sågats av lagrådet och remissinstanserna. Och av Centerpartiet!
Även propositionen om reducerade avgifter i sega bygglovsärenden har varit föremål för remisshantering och en lagrådsremiss. Många remissinstanser, däribland Justitieombudsmannen, är kritiska. Och även om lagrådet inte sågar förslaget med samma frenesi som amnestin, så är rådet ändå mycket tydligt avrådande. Lagrådet avslutar sitt yttrande med:
”Mot bakgrund av vad som anförts finner Lagrådet att det remitterade förslaget inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning.”
Regeringen har – återigen – varit för hafsig och slarvig. Så kan man inte förfara med den lagstiftande makten. Idén må ha meriter som talar för den, men även genomförandet måste motsvara de krav som man ska ställa på en rättsstat. Lagstiftning är inget man ska höfta till och sedan justera efter hand för att undvika negativa oönskade konsekvenser som kan förutspås.