Dagen efter att ha splittrats ytterligare i försvarssamtalen, där både KD och L nu står utanför, uppträdde Alliansen med enad front. Det gemensamma reformförslaget för att fler ska få jobb är långt ifrån revolutionerande, men de fyra partierna rör sig i rätt riktning. Det som fattas är större kliv.
Försvarssamtalen mellan KD, M, C och regeringen har pågått sedan i maj, men nu har alltså Kristdemokraterna gett upp sina förhoppningar om tio miljarder extra till försvaret och lämnat förhandlingarna. M och C stannar kvar, sannolikt för att försvarets tillskott ska bli lite högre än regeringens bud, vilket är mycket mindre än vad som faktiskt behövs.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) anklagar KD för att fly från ansvar. Men partiet gör i själva verket helt rätt i att hålla fast vid sitt bud till försvaret och inse att förhandlingarna inte kommer att landa i närheten av det. Men någon verklig press på regeringen kan inte sättas så länge M och C är kvar i samtalen. Alliansen bör tillsammans föreslå det tillskott ÖB behöver till försvaret istället för att försöka göra regeringens förslag lite mindre dåligt.
Trots splittring i försvarssamtalen presenterade Allianspartierna på tisdagen, dagen därpå, ett gemensamt reformförslag. En ny typ av anställning, inträdesjobb, ska öppna upp möjligheterna för nyanlända och unga utan gymnasieutbildning att komma in på arbetsmarknaden. Detta genom att kombinera arbete och utbildning till en lägre kostnad för arbetsgivaren.
Inträdesjobb är, i likhet med M och C:s ambitioner i försvarsförhandlingarna, lite mindre dåliga än de reformer som tidigare föreslagits av regeringen och LO. Men inte mycket mer än så. Det viktiga i förslaget är att Alliansen verkar ha bestämt sig för att tillsammans röra sig åt ett håll. Nu krävs bara att den inte nöjer sig med att vara mindre dålig än regeringen, utan att faktiskt vara ett bra alternativ som kräver tillräckliga åtgärder.
En stor del av bördan ligger på Moderaterna. Om det vill vara borgerlighetens ledande parti måste det sluta lägga ribban utefter hur högt Socialdemokraterna hoppar. För det är alldeles för lågt. Regeringsalternativets bärande parti måste kunna se vad som faktiskt behövs i olika frågor och vara beredd att föreslå just det. En taktik som innebär att ständigt bara bjuda aningen mer än regeringen genomskådas av väljarna.
En uppfattning om att ansvarstagande är detsamma som eviga kompromisser har smugit sig in hos flera av riksdagspartierna. Det är felaktigt. Oansvarigt är istället att helt släppa vad det egna partiet tror på för att höja regeringens försvarstillskott lite grann. Om endast myrsteg tas åt rätt håll kommer samhällsproblemen att fortsätta springa ifrån. Förhoppningsvis inser Allianspartierna detta och kommer med skarpa förslag framöver. För en enad Allians kan vara mycket mer än lite mindre dålig.