Jag har ju inte varit optimistisk alls när det gäller Ulf Kristerssons chanser att bilda en alliansregering. Gårdagen gjorde att hans försök känns än mer utsiktslöst. Och då syftar jag inte på att Kristersson nu gett upp hoppet om S-stöd till en borgerlig regering. Det hoppet hade aldrig jag, och jag begriper inte hur någon kunde ha det.
Det är något helt annat som ytterligare förmörkar min bild av Kristerssons chanser. Om Expressen har rätt i sin rapportering – om Centern och Liberalerna ställer krav på att Sverige ska underlätta familjeåterförening för dem som fått uppehållstillstånd – då är det verkligen kört.
Alliansens parlamentariska bas är svag och den blir inte starkare av att man inte på något sätt ens vill kommunicera med Sverigedemokraterna. Om de små partierna i eventuell regeringen dessutom ställer krav som ska pressa fram en migrationspolitik som saknar parlamentariskt och folkligt stöd, då är det lika bra att Ulf Kristersson ger upp sina försök direkt.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är inte för den uppluckring av migrationspolitiken som generösare villkor för familjeåterförening och ökad anhöriginvandring skulle innebära. Dessa partier utgör två tredjedelar av riksdagen.
Efter Sveriges migrationspolitiska haveri under flyktingkrisen 2015, så vore det ett gigantiskt misstag att låta små partier driva igenom migrationspolitiska förändringar som kan skapa nya flyktingkriser i framtiden. Har vi inte lärt oss det?
En som lärde sig något var Mikael Sandström som var statssekreterare åt Fredrik Reinfeldt och chef för samordningskansliet i regeringen. Han är en av dem som varit ärlig nog att vidgå begångna misstag i migrationspolitiken, bland annat i en essä i nättidskriften Kvartal som publicerades i december 2016. Han skrev då – under rubriken Goda föresatserna och haveriet utan återvändo – att:
”De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”
Mikael Sandström skrev då också om hur betydelsefulla möjligheterna till familjeåterförening är för migrationspolitikens effekter:
”En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av det migrationspolitiska haveriet är att familjer splittras. Tyvärr finns ingen väg runt detta problem. Vi måste vidta åtgärder som permanent, eller i alla fall för lång tid, gör Sverige mindre attraktivt för migranter, annars förvärras problemen ytterligare. Betydande erfarenhet tyder på att möjligheterna till familjeåterförening är avgörande för ett lands attraktivitet. Alltså måste familjeåterförening bli svårare för den som fått uppehållstillstånd i Sverige. Det gör ont att skriva detta. Problemet är att varje åtgärd som gör familjeåterförening lättare kommer att öka flyktingströmmen till Sverige och därmed sannolikt leda till att ännu fler familjer splittras.”
Ulf Kristersson kan inte ge efter för kraven från Centerpartiet och Liberalerna. Och om han ändå gör det, så kommer Sverigedemokraterna aldrig att släppa fram en alliansregering med ett sådant program.
När Kristersson misslyckats, är Centerpartiets och Liberalernas plan då att ställa samma migrationspolitiska krav om Stefan Löfven får talmannens uppdrag att bilda regering?
Det bästa för Sverige vore en uppgörelse över blockgränsen om migrationspolitiken. Det skulle ta den frågan av förhandlingsbordet och därigenom underlätta regeringsbildningen. Men en sådan uppgörelse borde naturligtvis ha ingåtts långt innan valet. Vilket Moderaterna föreslog, men inviten avvisades av Stefan Löfven.