Stefan Löfven fick extra tid, två dagar, av talmannen för att försöka bereda sig själv väg till statsministerposten på fredag. Det innebär i klartext 48 extra timmar för förhandlingar med Vänsterpartiet. Skulle inte det där partiet som vill förbjuda privata företag och tillintetgöra vårt ekonomiska system lämnas utan inflytande?
Föreställ er att Centern och Liberalerna bestämt sig för att backa Ulf Kristersson och att han hade börjat samtala med Sverigedemokraterna för att försäkra sig om att få riksdagens stöd. Jag hade ju tyckt att det var rimligt och motiverat, men Centern och Liberalerna hade givetvis gått i taket. Men tydligen har de inga problem med att Löfven pratar med Vänsterpartiet, sannolikt om hur de mest liberala delarna av överenskommelsen ska kunna blockeras för att minska Vänsterpartiets oro över risken för en högersväng.
Vad är det för en statsministerkandidat, som får så fria händer av Centern och Liberalerna? Vad har han för meriter från sina fyra år som statsminister 2014 till 2018?
Under förra mandatperioden presenterade Stefan Löfvens regering gång efter gång undermåliga förslag till ny lagstiftning, trots kritik från lagrådet och andra juridiskt sakkunniga.
Grova våldsbrott och sexualbrott ökade, liksom antalet skjutningar, även med dödlig utgång, och handgranatsprängningar. Polisen fick aldrig de resurser och den personal den behöver för att lösa sin uppgift och i det längsta behöll regeringen en misslyckad rikspolischef med partibok. Han fick till slut sparken, men också genast ett nytt viktigt jobb som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Apropå samhällsskydd så fick ett par ministrar och en generaldirektör sparken efter ett IT-säkerhetshaveri Transportstyrelsen. En av de sparkade ministrarna blev genast gruppledare i riksdagen. Den andra blev förstanamn på valsedeln i riksdagsvalet i Göteborg. Ett tredje statsråd, ett grönt sådant, fick sparken efter kontakter med turkiska islamister.
Stefan Löfvens regering avskaffade kömiljarden. Varefter vårdköerna prompt dubblerades. Den viktigaste vårdfrågan för regeringen tycktes vara att försöka sätta stopp för de privata välfärdsföretagen. Något den tack och lov inte lyckades genomdriva.
I valrörelsen 2014 lovade Socialdemokraterna att Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet, men medan han regerade så halkade Sverige bara allt längre bak i EU:s arbetslöshetsliga. Sveriges tillväxt sjönk så att det blev lägst i EU. Vilket möjligen gladde Miljöpartiet, men inte så många andra.
Nu ska Centern och Liberalerna se till att denna regering får förnyat förtroende, med hjälp av en överenskommelse som bland annat innebär att den får börja införa den så kallade familjeveckan, som var det mest stinkande stycke valfläsk som vädrats på mången god dag. Sveriges problem åtgärdas knappast med mer ledighet för somliga.
Jag tror att samtliga fyra partier som gjort den uppgörelse som ska göra Stefan Löfven till statsminister kommer att få lida för det. Det kommer att bli tre och ett halvt plågsamma år av motsättningar och svikna ideal. Om försöket att tillsätta Löfven misslyckas så blir det nog främst Liberalerna och Centern som straffas för hur de agerat. Vilket kan vara en anledning till att de inte protesterar nu när Löfven fått lite extra kvalitetstid med Jonas Sjöstedt. Sedan uppgörelsen ingicks har de blivit dess fångar, även när Löfven bryter mot dess anda.