Debatten kring bristande matchning på arbetsmarknaden som blossade upp under gårdagen påminner om den som fördes för tio år sedan. Även om tio år lär vi diskutera hur arbetstagare med rätt kompetens ska möta företagens behov. Därför är det svårt att ta arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) på allvar när hon menar att nya grepp ska leda till snabba resultat. Enligt SVT Nyheter (15/8) finns det just nu drygt 4000 arbetslösa personer med rätt kompetens inom bygg, anläggning och verkstadsindustri inskrivna hos Arbetsförmedlingen (AF) samtidigt som dessa branscher skriker efter folk. Ylva Johansson menar att man nu i högre grad ska se till företagens behov och inte i huvudsak "kontrollera de arbetssökande".
Att inte företagen och de sökande når varandra har många förklaringar varav vissa är svåra att göra något åt. Sverige är ett land med långa avstånd. En orsak till missmatchningen är att den lediga tjänsten kanske finns 70 mil från den rätta kompetensen. En annan att företagen, som oftast verkar i skarp internationell konkurrens, ställer allt större krav på den anställde.
Men geografiska avstånd och krav på specifik yrkeskompetens, teamkänsla och specifika egenskaper döljer inte arbetsförmedlingens ineffektivitet. AF var länge en socialdemokratisk "helig ko". Grundkriteriet för att leda myndigheten var att ha rätt partibok i innerfickan. Under alliansregeringens år vid makten organiserades AF om och uppdraget utvidgades till att introducera nyanlända på arbetsmarknaden.
AF är dock fortfarande en trög koloss som inte klarar sitt kärnuppdrag, nämligen att förmedla arbeten. Myndigheten har ett anslag på 42 miljarder kronor (2016) och nästan 13 000 anställda som i genomsnitt förmedlar drygt 10 arbeten per år, mindre än ett per månad. Resurser finns, men som Riksrevisionen tidigare konstaterat finns det stora brister i hur arbetet organiseras.
Inte mycket tyder på ett uppsving härvidlag. Därför är det dags att sluta tro att AF ska lösa den växande arbetslösheten eller missmatchningen för den delen. De grundläggande frågorna är i själva verket hur vi får företagen att vilja anställa och hur vi får får fler ungdomar att intresse oss för industrijobb och hantverksyrken. För det krävs ett tätare samarbete mellan skola och näringsliv, ett utbyggt lärlingssystem och inte minst lägre ingångslöner. Det senare en avgörande och het fråga som varken alliansen eller S vågar ta i.