Ulf Kristersson presenterade i lördags Moderaternas valmanifest, som innehåller över 200 förslag på satsningar och åtgärder som ska stärka och effektivisera välfärd och rättsväsende, sänka skatterna och strama åt migrationen.
Men med tanke på det trassliga parlamentariska läge som troligen kommer att råda även efter valet, så benämns åtgärderna just som "förslag" och inte som "vallöften". Det tror jag är klokt. Nästa regering måste vara beredd att ödmjuka sig inför riksdagsmajoriteten och kompromissa. Just att Moderaterna presenterar ett eget valmanifest, istället för ett gemensam manifest för Alliansen, är ett av många tecken på hur partierna skaffar sig manöverutrymme för att orientera sig i ett rörigt politiskt landskap. Ett annat tecken är att samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycks vara avslutat sedan flera månader tillbaka.
Det finns för all del en regeringstyp som skulle stå stark i riksdagen. En regering över blockgränsen. Men ett litet aber är ju att en sådan regering skulle handlingsförlamas av sina egna inre motsättningar i ett stort antal frågor. Stark i riksdagen men svag i anden.
En sådan regering är inte det värsta som kan hända. Ingen politik är bättre än dålig politik. En tom agenda vore bättre än den som dikterat S/MP-regeringens göranden och låtanden.
Men samtidigt finns det oerhört många viktiga uppgifter för en ny regering att ta itu med. Integrationen, som sittande regering i princip har lämnat därhän. En stor uppgörelse om migrationen, som Socialdemokraterna hittills har vägrat ingå i. En annalkande lågkonjunktur, som landet inte har rustats för. En allt svagare krona, som tappat en fjärdedel av sitt värde under mandatperioden. Växande allvarlig brottslighet och ett växande antal utanförskapsområden som i varierande grad kontrolleras av kriminella.
Sverige skulle verkligen behöva en kraftfull och idérik regering. Jag hoppas att verkligen att valresultatet ger möjlighet att bilda en sådan.