Nej, rubrikens budskap är inte att Alliansen är mesig, även om det ibland kan äga sin riktighet. Mesallians är ett ord från den tid då vi var ännu mer intresserade och vägledda av social rang än i dag. En mesallians (med franskans försämrande prefix mes) var en dålig allians, då i betydelsen att någon gift sig med en person som inte ansågs den värdig.
Borgerlighetens partier ingick ett lyckligt äktenskap 2004 när Alliansen bildades. Det blev två valsegrar (2006 och 2010) innan den tappade fart och popularitet. Men valförlusten 2014 skulle väl ge Alliansen chans att vitalisera sig och återkomma för att med förenade krafter vinna valet 2018? Nej, istället för Alliansen har vi nu fått Mesalliansen. Förtjänat varandra har de på sätt och vis gjort, men äktenskapet är för närvarande helt dysfunktionellt.
Nu kan de borgerliga partierna inte ens ena sig om det allra mest basala, om hur man ska bedriva opposition. Man kan inte ens enas om hur (eller ens om) man verkligen ska försöka stoppa de rödgröna regeringsförslag som man upplever som skadliga för Sverige.
Liberalernas partiledare Jan Björklund försökte i går klargöra sitt eget partis hållning i denna fråga. Han öppnade för att väcka misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson om hon och regeringen i höstbudgeten framhärdar i tre kontroversiella frågor: höjda marginalskatter, förändringen av 3:12-reglerna (skattereglerna för fåmansföretag) och flygskatten.
Men han verkade egendomligt oförberedd på följdfrågor. Han ville inte ens svara på om Liberalerna skulle fullfölja en misstroendeförklaring, om det skulle innebära regeringen avgick.
För tusan hakar, vad är i så fall syftet med den? Vad ska det tjäna till att bråka och hota, om man inte vågar fullfölja?
Centerpartiets hållning skiljer sig något från Liberalernas. Liberalerna försöker i förväg påverka budgetens innehåll. Centerpartiet vill istället stoppa delar av budgeten, för att stoppa skadliga skatter. Vilket kommer att skapa den politiska oreda som partiet säger sig vilja undvika.
Men trots att Liberalerna och Centerpartiet – var och en på sitt sätt – vill försöka blockera den rödgröna regeringen (med hjälp bland annat av stöd från SD), så är de ändå rörande överens om att inte ta ansvar för den oreda de vill skapa. De vill inte avsätta regeringen och försöka bilda en egen.
Det finns nyansskillnader mellan Moderaternas och Kristdemokraternas syn på SD, men de är ändå överens om att borgerligheten borde prestera och presentera en gemensam budget, som skulle kunna vinna stöd i riksdagen. Detta är en rimligare hållning än den C och L står för, när de vill underminera regeringen och stoppa dess politik men utan att själva vara beredda till regeringsansvar.
Borgerligheten har stora problem. Problem med samarbetet, med opinionssiffrorna och med förtroendet. I grund och botten springer alla dessa problem ur deras egen oförmåga att under två och ett halvt år hantera ett komplicerat parlamentariskt läge. Men även om problemen beror på omständigheterna så är de ändå helt självförvållade. Vilket riskerar att leda till att Sveriges uslaste regering i mannaminne eventuellt kan sitta kvar efter nästa års val.