Simon Härenstams (M) partiförskjutning i veckan fick regionstyrelsens ordförande Björn Jansson (S) att skriva i ämnet på Folkbladets ledarsida i GT i lördags. Han gottar sig inte åt Moderaternas problem, det är mer ett kyligt konstaterande av läget, och är dessutom befriande ärlig nog att skriva en del om när andra och framför allt han själv haft problem med det egna partiet:
"För egen del är jag besviken på partiet i några frågor. Regeringens inblandning i rättsprocessen och inrättande av Natura 2000 i samband med Ojnarekonflikten och Nordkalk har jag än i dag svårt att förlika mig med."
Det är en väldigt rak beskrivning av vad som faktiskt inträffade. Jag kan inte påminna mig att jag sett eller hört Björn Jansson vara lika tydlig i sin kritik av regeringsbeslutet tidigare. Han fortsätter:
"Inför regeringen dessutom flygskatt och medverkar till att Cementas verksamhet tvingas upphöra så blir jag mycket besviken."
Björn Jansson skriver det inte, kanske är såret för färskt, men jag misstänker att han heller inte är alltför nöjd med hur regeringen hanterade frågan om Nord Stream 2 och hamnarna i Slite och Karlshamn.
Jag tror politiker skulle vinna i förtroende om de oftare framstod som individer med övertygelser istället för partimegafoner. I vägen för detta står i Sverige att partierna har mycket större inflytande än väljarna i personfrågor. Det gynnar de lojala och lågprofilerade och alltför självständiga politiker riskerar att hamna i frysboxen.
Tyvärr kan ju partierna blockera förändringar som minskar deras eget inflytande över vem som ska bli förtroendevald. Men egentligen ligger det, åtminstone delvis, i deras eget intresse att kliva tillbaka ett steg. Om kandidaternas personliga frihet var större, och om takhöjden inte var så låg, så skulle partierna lättare kunna rekrytera goda företrädare. Och om partilinjen inte var så allenarådande så skulle de kanske behålla dem också. Det är i dag alltför många som av olika skäl väljer att lämna politiken.