Belfast i Nordirland var en relativt fredlig stad när jag vad där för några år sedan. Fredsprocessen har varit framgångsrik, även om försoningen givetvis inte är total. Och muralmålningarna var fortfarande kvar. Stora väggmålningar av terrorns offer, men också av terrorns förövare med automatvapen i högsta hugg. Tungt textade deklarationer om att nu kommer du in i en lojalistisk stadsdel. Tydliga budskap om vem som hör hemma och vem som gör klokast att hålla sig borta. Påminnelser om de spänningar och motsättningar som präglade Nordirland och som fortfarande existerar.
Peter Kadhammar skrev i går i Aftonbladet om en svensk muralmålning i Stockholmsförorten Fittja. Ett jätteporträtt och en hyllning till tre döda män. Rest in peace, står det över porträtten. Vila i frid. De dog unga.
Målningen hade kunnat platsa på en vägg i Belfast, som en hyllning till tre unga män som fallit i den nordirländska konflikten.
Men deras porträtt har kommit till på ett mycket svenskt sätt. Peter Kadhammar frågar vilka de avbildade männen är:
”Svar: Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.”
Fittja är ett av polisens utpekade problemområden. Det förvånar kanske inte att det i ett sådant utanförskapsområde kan dyka upp graffiti där en rånare äras. Där en kriminell kan bli hjälte. Peter Kadhammar pratar med två 17-åriga grabbar han stöter på om mannen som rånade guldsmeden:
– Han var bra, det är bra att råna.
Bra?
– Han försörjde sig själv. Polisen letar efter anledning att få skjuta.
Men målningen är inte graffiti. Den är uppsatt av kommunala bostadsbolaget Botkyrkabyggen och den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum.
Det är illa nog att kriminella kan framstå som föredömen i utanförskapsområden. Men hur kan kommunen och dess bulvaner bidra till att stärka en sådan bild? Hur ska det skapa en trygg miljö? Hur ska det underlätta för de boende att uppfostra sina barn till goda medborgare?
Säga vad man vill om Belfasts muralmålningar, men det var åtminstone inte kommunen som stod bakom dem. De som bor i utsatta områden blir i högre grad än andra utsatta för brott. Det är deras bilar som brinner när det blir upplopp och deras butiker som plundras.
Förortens företagare, de förtjänar att hyllas.