Gotlänningens ledarsida (den C-märkta) i gårdagens GT hade en huvudledare om Sverigedemokraterna med rubriken: ”Normaliseringen snart fulländad”.
Jag och Eva Bofride tycks ha väldigt olika uppfattning om vad som är ”normalt” i relationerna partierna emellan.
Normalt blir det inte förstanyhet på text-tv när två partier kommer överens om att träffas och tala på tjänstemannanivå. Ändå var det så det blev när Moderaterna och SD i går avtalade om ett sådant möte.
Jo då. Jag förstår varför det väcker uppmärksamhet. Det är en riktig nyhet, eftersom mötet står i bjärt kontrast jämfört med den beröringsskräck som de andra partierna hittills har behandlat SD. Får man hälsa på dem? Får man tala med dem? Kan man sitta vid samma bord? Kan man sitta i samma tv-studio? Hur ska vi bete oss när SD tycker som vi?
”Normaliseringen” av SD, den är avlägsen.
Det är befogat undvika nära samarbete. Sverigedemokraterna har ett problem med rötter i en brun mylla och eftersom partiet är ungt är historien inte så avlägsen. Det finns också problem i samtiden, med delar av partiet officiella politik och med de underströmmar av hat och illvilja som ibland bubblar till ytan. Och när exempelvis Kent ”järnröret” Ekeroth fortfarande är en kraft att räkna med, så framstår ju partiets försök till självsanering som mindre allvarligt menade.
Men det behöver ju inte innebära att man inte kan tala med SD och komma överens i frågor där det faktiskt finns samsyn, om det kan leda till politik som vore bra för landet. Man behöver ju heller låta bli att presentera budgetmotioner eller andra viktiga förslag, bara för att man är rädd att SD kan komma att stödja dem.
Jag har ännu inte sett något framgångsrikt exempel i Europa där de etablerade partierna lyckats utradera populistiska uppstickare medelst utfrysning. Istället för att fundera över hur SD ska ”behandlas” på ett korrekt sätt, så kanske de andra parterna borde fokusera på att försöka genomdriva sin egen politik och motverka den politik de inte tycker om. Det vore en normalisering som heter duga.