Självklart är det genant för Alliansen att den inte lyckades komma överens om hur man skulle göra med misstroendevoteringen om försvarsminister Peter Hultqvist. Självklart skadar Alliansen på detta sätt sig själv och riktar dessutom uppmärksamheten på egna tillkortakommanden istället för på regeringens haveri i hanteringen av Transportstyrelsens IT-skandal.
Men det är ändå ett övergående problem. En snubbelakt som snart hamnat i skuggan av nya händelser.
Alliansen har större och mer långsiktiga problem än Peter Hultqvist. Problem som verkligen riskerar att bli ett handikapp i valrörelsen – om inget görs – och som kan kasta en skugga även över nästa mandatperiod. Jag talar i första hand om regeringsfrågan och migrationsfrågan, och avser koncentrera mig på den förstnämnda.
I synen på regeringsfrågan går skiljelinjen på samma ställe som i frågan om misstroendeförklaringen mot försvarsministern. Även om det finns nyansskillnader mellan alla partier så kan man samgruppera å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna. Om Centerpartiet och Liberalerna framhärdar så ser utsikterna för en borgerlig regering efter 2018 inte goda ut just nu.
Sverigedemokraterna är inte ett borgerligt parti, men det är heller inte socialistiskt. Hur bör borgerligheten förhålla sig till det? Kanske finns det något att lära av Tage Erlander?
I senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet Nu skriver Johan Jakobsson om hur Tage Erlander, efter motgångar i val, regerade vidare med hjälp av stödet från de då Moskvatrogna kommunisterna. De kommunister om vilka Erlander själv skrev att:
”För kommunisterna här hemma var åren efter Hitler–Stalinpakten 1939 och fram till den ryske diktatorns död mer än vanligt förnedrande. Robotmässigt upprepade man de åsikter som dekreterades i världskommunismens huvudstad, Moskva.”
Men, som Johan Jakobsson konstaterar:
”Erlander visste var han hade kommunisterna. Ändå tvekade han inte att räkna in deras mandat när regeringsmakten skulle erövras. Socialdemokraterna ville, och vill, sätta sig i kanslihuset och sedan laga efter läge.”
Sverige har inte längre bara två block som kappas om makten. Situationen är mer komplicerad än så och det kommer att vara stökigare och jobbigare än förr att bilda regering och få den att hålla en hel mandatperiod. Borgerligheten behöver växa upp och driva politik enligt parlamentarismens principer. Som Johan Jakobsson avslutar:
”Vill man inte skapa majoriteter för den egna politiken, trots att man kan, är man nog för god för att nå inflytande. Det gällde på 50-talet. Och det gäller i dag.”