När Moderaterna deklarerade att partiet nu skulle börja driva oppositionspolitik på riktigt och utmana regeringen så hälsade jag det med glädje. Parlamentarismen innebär inte att oppositionen ska lägga sig platt för en minoritetsregering som bedriver ytterkantspolitik. Det är ett svek mot väljarna och mot demokratin. Självklart ska oppositionen i riksdagen försöka utöva inflytande över politiken även – speciellt! – i budgetfrågor.
Moderaten och före detta försvarsministern Mikael Odenberg skrev häromdagen i en debattartikel i Dagens Nyheter om hur han anser att den parlamentariska situationen bör hanteras. Han vill varken ha någon svag S-regering eller en svag M-regering, utan en koalitionsregering över blockgränsen som både kan genomföra nödvändiga reformer och ignorera Sverigedemokraterna.
Jag vet inte om man behöver gå så långt som en koalitionsregering av Socialdemokraterna och Moderaterna, men samarbete över blockgränsen med en regering orienterad mot mittfältet är absolut ett alternativ.
Detta är en linje som jag drivit under hela mandatperioden.
Exempelvis skrev jag 10 april 2015:
”Ingen hade majoritet och Sverigedemokraterna – som ingen ville samarbeta med – beslutade sig för att fälla den rödgröna minoritetsregeringens budget. Det borde ha lett till diskussioner om hur man kunde bilda en regering kapabel att söka stöd på båda sidor av blockgränsen för en politik i mittfältet.
Vi fick motsatsen. Vi fick decemberöverenskommelsen (DÖ), där de två minoritetsblocken bara kom överens om en metod för att SLIPPA bryta upp blockpolitiken och samarbeta över gränsen.”
Eller, för att ta ett annat exempel från 15 oktober 2015:
”Antingen får man försöka söka samförstånd med Socialdemokraterna och medverka till blocköverskridande lösningar. Vilket antagligen förutsätter att Miljöpartiet exkluderas. Och definitivt Vänsterpartiet.
Eller också får man samköra Alliansen i riksdagen så att man kan få inflytande på det sättet.”
För den som så önskar har jag många fler exempel. Samarbete eller konfrontation. Jag har hela tiden sett båda dessa alternativ som giltiga vägar till inflytande och ansvarstagande.
Det jag hela tiden har varit motståndare till är det bisarra tredje alternativ som hela borgerligheten först fastnade för och som Centerpartiet och Folkpartiet fortfarande bekänner sig till. Läggmatchen. Oppositionspolitik på låtsas samtidigt som man ger regeringens budget fri lejd genom riksdagen. En ovärdig praktik som dessutom genomfördes på ett sådant sätt att man drev S/MP-regeringen i armarna på Vänsterpartiet, vilket – naturligtvis – drev regeringens politik ännu längre vänsterut. Det var så topp tunnor rasande vettlöst och ansvarslöst att jag fortfarande inte kan förmå mig att förstå hur man tänkte.
Som jag skrev vid ett annat tillfälle:
”Alliansen har på grund av felräknade övertaktiska kalkyler maximerat Jonas Sjöstedts makt istället för sin egen.”
Jag önskar att jag kunde säga att det är slut med det nu. Men det tog över två år innan Moderaterna besinnade sig. Centern och Folkpartiets tycks ha surrat sig vid masten sedan DÖ sjösattes. Och inte vet jag vart Löfven är på väg, men inte är det mot mittfältet. Varför skulle han gå dit, om han inte behöver?
Vi får se om partipolitiken är bättre skickad att hantera nästa valresultat än det förra. Just nu verkar det ju inte som att det parlamentariska läget kommer att klarna efter september 2018.