Erik Ullenhag kandiderar till partiledarposten i Liberalerna och utmanar Nyamko Sabuni, enligt Ekot. På sociala medier noterar jag att denna nyhet hälsas med mycket stor entusiasm speciellt av kritiker till Liberalerna. De ser framför sig hur Ullenhag kan avsluta det jobb som Jan Björklund tyckts sikta mot på senare år. Att avlägsna Liberalerna ur riksdagen och avveckla partiets relevans.
Jag förstår hur de tänker. Inte heller jag är imponerad av den slätstrukne och ängsligt socialliberale Ullenhag. Och Liberalerna är ju inte heller mitt favoritparti nuförtiden. Men man löper också faran att låta egna sympatier och antipatier överskugga alla andra hänsyn.
Själv föredrar jag egentligen att alla partier, även politiska motståndare, har så goda och omdömesgilla partiledare som möjligt. Bland annat eftersom de – oavsett om jag upplever dem som dåraktiga och inkompetenta – kan komma att utöva makt som starkt kan påverka landet.
Jag var exempelvis egentligen inte glad så länge Håkan Juholt var partiledare för Socialdemokraterna, även om detta förhållande maximerande borgerlighetens chanser att segra i val. Håkan Juholt var omdömeslös och det fanns alltid en risk för att omständigheter infann sig som gav honom en väg till makten. Vilket hade varit dystert för Sverige.
Jag vet inte var Liberalerna hör hemma i dag. Partiet har ett omfattande samarbete med en rödgrön regering, men partiet är samtidigt berett att överge försvarsberedningen och att avsätta ett olämpligt statsråd. Men oavsett vad Liberalerna är i dag och kan bli i framtiden så föredrar jag en god partiledare som kan utveckla partiet framför en dålig som kanske kan utradera det, även om mina hörntänder växte när Liberalerna och Centern ingick Januariöverenskommelsen (Jöken) med de rödgröna i en manöver som jag liksom många andra upplevde som svekfull.
Jag tror att det är ett misstag att av missriktade hämndbegär önska Liberalerna en ledare som har goda möjligheter att bli partiets sista.
Därför hoppas jag att Liberalerna väljer den partiledare som jag bedömer har bäst förutsättningar att utveckla Liberalerna i en riktning som är konstruktiv för det borgerliga samarbetet, vilket också kan rädda och återbygga partiet. Jag tror att det är Nyamko Sabuni.