Ulla Andersson (V) är Sveriges nya finansminister. Eller, man kunde åtminstone få det intrycket under de senaste dagarna. Ulla Andersson höll presskonferens efter presskonferens om innehållet i S/MP-regeringens budget. Men egendomligt nog sade statsminister Löfven (S) inget om detta byte på finansministerposten under gårdagens regeringsförklaring. Så Magdalena Andersson (S) sitter kanske trots allt kvar och får genomföra den politik som Vänsterpartiet dikterat. Men hon verkar ju inte så ovillig till det.
Föga förvånande har regeringen sett till att skaffa sig utrymme att fläska på med valfläsket. En av de skatter man höjer är skatten på sparande i så kallade investeringssparkonton.
Det är bekymmersamt att svenskarna sparar för lite och i jämförelse med omvärlden är vi också osedvanligt tungt skuldsatta. Det pågår en debatt om inte statens subventioner till skuldsättning (ränteavdragen) måste fasas ut.
Men i detta läge väljer alltså regeringen, i samförstånd med stolta Vänsterpartiet, att fortsätta subventionera lån och samtidigt höja skatten på en långsiktig sparform som omkring 2 000 000 svenskar använder.
Det är inte utan att man förstår att statsministern verkligen behöver förklara sig, men i sitt tal i går fokuserade han mer på fläsket än på vad Vänsterpartiet skulle kunna beskriva som grisarna som får stå för fläsket. Det vill säga de sparare som utmålas som en lämplig målgrupp för regeringens insamlingsverksamhet. Att ha resurser att spara ser vänstern väl i grund och botten som stöld från välfärdsstaten.
Inte har man känslan av att regeringen har en plan för hur de problem Sverige står inför ska lösas. Allra tydligast är nog detta i integrationsfrågan. Regeringen har i grunden inga tankar som kan omsättas i praktiken, om hur arbetsmarknaden ska öppnas för nykomlingar med bristande utbildning och språkkunskaper. Utanförskapet går i alltför högre grad i arv från generation till generation, med alla problem det för med sig för samhället, rättsstaten och tilliten.
Det är fler än Stefan Löfven som behöver förklara sig. Att han överhuvudtaget är statsminister beror ju på borgerlighetens valhänta hantering av 2014 års valresultat och den parlamentariska situation som rått sedan dess. Riksdagen har en ickesocialistisk majoritet och ändå är det Socialdemokraterna som styr med hjälp av Vänsterpartiet.