Kristdemokraternas beslut att sluta upp med utfrysningen och särbehandlingen av Sverigedemokraterna – att fokusera på att få genomslag för KD:s politik – har tagits emot väl av väljarna. Åtminstone att döma av den opinionsmätning från Demoskop som Expressen publicerade i går. Bland samtliga tillfrågade ansåg 48 procent att det var ett bra beslut, medan bara 40 procent ansåg att det var dåligt.
Bland KD:s egna väljare – och bland Moderaternas – är stödet massivt. Hela 92 respektive 87 procent ansåg att beslutet var bra. Bara tre respektive fem procent ansåg att det var dåligt.
Den hysteriska och massiva kritiken från partiledare från regeringen och dess stödpartier är väntad men ovidkommande. Centern och Liberalerna är angelägna om att få det att framstå som att deras beslut att stöda en vänsterregering var riktigt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill slå in en ännu bredare kil i den redan splittrade Alliansen. Men den reducerades ju till kaffeved redan när Annie Lööf och Jan Björklund beslutade sig för att göra Stefan Löfven till statsminister.
Intressant är nu för övrigt vad som ska hända med Liberalerna. Jan Björklund har ju genomfört en manöver som skulle kunna kallas för en ”reinfeldtare”. Sista gärningen som partiledare var att styra rakt in i en återvändsgränd och det blir ett helsicke att försöka vända eller backa ut. Fastkilade på Vårdklockegatan, typ.
Fredrik Reinfeldt var med och förhandlade fram Decemberöverenskommelsen (DÖ), en komplott mot väljarna som gav de rödgröna makten och snöpte oppositionen. Och sedan lämnade han över till Anna Kinberg Batra. Varsågod.
Jan Björklund tvingade under stora interna protester in Liberalerna i Januariöverenskommelsen (Jöken). Sedan avgick han så gott som omedelbart. Och efterträdaren kommer att ställas inför ett fullbordat och ödesdigert vägval och ska försöka hindra att ett parti i en negativ dödsspiral kraschar. Varsågod.
Två kandidater har tydligt utkristalliserats sig som huvudkandidaterna till partiledare för Liberalerna – Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Från mina utgångspunkter ter det sig uppenbart att Nyamko Sabuni har större chans att rädda det krisdrabbade partiet än den blodfattige Ullenhag. Men hur ska hon kunna väljas och tillträda under de premisser som Jan Björklund lämnar efter sig?
Jan Björklund var mycket kritisk när Kristdemokraterna tillkännagav sitt principbeslut om att tala med SAMLIGA partiet för att få genomslag för KD:s politik. Men Nyamko Sabuni har redan uttryckt tankar kring hur SD bör behandlas som rimmar väl med KD:s agerande. 16 februari citerade Widar Andersson vad hon sade när hon talade vid Liberalernas årsmöte i Norrköping.
– Nu blev det viktigare att vara mot SD än att vara för sin egen politik. Många upplevde med rätta att SD mobbades av övriga partier. Jag tycker att vi liberaler ska vara lika stenhårda mot mobbarna i politiken som mot mobbarna i skolan.
Jan Björklund valde att göra Liberalerna till stödparti för en S/MP-regering med Stefan Löfven som statsminister.
Nyamko Sabuni tyckte redan i augusti 2017 att de borgerliga borde överge DÖ och ta makten med hjälp av SD. Hon skrev i det liberala magasinet NU.
”Det krävs ett ökat liberalt självförtroende som gör det möjligt att slutgiltigt överge Decemberöverenskommelsen och framöver vara redo att föra samtal med alla partier. Varje sakförslag ska utvärderas utifrån dess eget värde: om det ökar friheten, stärker tryggheten eller förbättrar välfärden – inte utifrån vem som är avsändare.”
Explicit om SD skrev hon då:
”Det bör vara modellen för behandlingen av SD: hård konfrontation där man tycker olika, öppenhet att samverka där man tycker lika.”
Det är väl ganska precis den attityd som KD nu har intagit, och som Jan Björklund gör sitt bästa för att brunmåla.
Om Nyamko Sabuni blir Liberalernas partiledare har jag svårt att se hur hon ska kunna leda partiet i den riktning hon förmodligen önskar. Och om Erik Ullenhag blir partiledare kan jag omöjligen förstå hur han ska kunna vända den negativa trenden.