Försvararna för DÖ (Decemberöverenskommelsen) har konsekvent under fyra månader försökt manövrera undan svallvågorna från kritikerna med argument om situationens allvar och brist på alternativ samt att man skulle komma och föra en mycket aktiv oppositionspolitik på annat sätt.
De tre utpekade sakpolitiska områdena för samarbete och samtal, där försvar och säkerhet utgjorde ett, användes också som en trofé i försvarsstrategin – här skulle oppositionen påverka. Förhandlingarna kring försvaret är nu klara – överenskommelsen har presenterats och det är bara att konstatera att regeringen vann. Var är oppositionen?
Försvarsuppgörelsen innebär bland annat att försvaret får 10,2 miljarder kronor i tillskott under fem år, att en särskild stridsgrupp placeras på Gotland (bra för Gotland!) och att en utredning ska se över olika former av försvarssamarbeten, dock utan att inskränka vår alliansfrihet. Och detta presenteras av oppositionen som en seger. Låt oss då titta närmare på vad de 10,2 miljarder kronor egentligen innebär.
10,2 miljarder kronor låter som väldigt mycket pengar. Dock måste man sätta det i ett sammanhang. Regeringens utgångsbud var 6,2 miljarder kronor. Även om 4 miljarder kronor är ett respektingivande belopp är det inte ofantligt belopp utöver regeringens utgångsbud och i försvarssammanhang är det otillräckligt.
Det underlag som försvarsmakten lämnade i december handlade om en förstärkning i fem steg motsvarande 4 miljarder kronor per år. De nu överenskomna 10,2 miljarder kronorna motsvarar inte ens tre år på den nivå som försvarsmakten föreslog i sitt underlag. Därtill kommer att försvarsreformen som riksdagen beställde 2009 kostar 40 miljarder kronor att genomföra. Men man vill nu uppenbarligen bara betala för en fjärdedel.
Det har under de senaste 25 åren – som riksdagen steg för steg monterat ner vårt försvar – inte varit roligt att vara ÖB. Det har knappast blivit roligare nu för regeringen fortsätter att ta med ena handen vad den ger med den andra. Och i försvarsfrågan gäller den devisen oavsett vilken färg regeringens bär.
Försvarsuppgörelsen beskrivs av M, C och KD som en seger. Och visst - i förhållande till regeringens utgångsbud kan det kanske beskrivas så. Men Löfven är en van förhandlare – ingen kan väl på allvar ha trott att utgångsbudet var det samma som slutbudet? Det är klart att det har funnits ett förhandlingstak uppåt. Och som sagt, i förhållande till 6,2 miljarder är 10,2 miljarder inte ett i sammanhanget väldigt stort kliv. Segern framstår som Löfvens. Och satt i paritet till vad 2009 års försvarsreform beräknades kosta blir det otvetydigt att Löfven kammade hem segern.
DÖ var det bästa som kunde hända regeringen. Nu får de regera ifred och behöver inte ta någon som helst hänsyn till oppositionen som bakbundet sig själva. Det syns i försvarsuppgörelsen och i budgetpropositionen som är en enda lång uppräkning av brutna vallöften och höjda skatter. Skattehöjningar som oppositionen genom DÖ möjliggör. Vem har givit dem mandat till det? Inte deras väljare i alla fall. De röstade på någonting helt annat.
Under hösten hette det att regeringen skulle ta ansvar. Det gäller numera även oppositionen. Börja gör ert jobb och gör det som är bäst för Sverige – opponera er!