Vårdförbundets medlemmar på Gotland hade en usel löneutveckling 2016, jämfört med riket i övrigt. Ja, det gäller alltså de medlemmar som var anställda av Region Gotland. Vårdförbundets privatanställda medlemmar fick ett betydligt bättre påslag. Bäst i landet faktiskt.
Att spara genom att vara Sveriges snålaste arbetsgivare mot arbetstagare i bristyrken är ingen framgångsstrategi. Sjukvårdsledningen tycks ha insett problemet. Speciella lönesatsningar har redan genomförts och Stefaan De Maecker, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, talar om att Region Gotland måste erbjuda minst lika goda villkor som andra landsting.
Men jag tror att sjukvårdsledningen lurar sig själv – igen – om den tror att litet mer pengar till löner löser sjukvårdens relationsproblem med personalen. Som framkommit vid ett flertal olika tillfällen så är missnöjet betydligt mer utbrett och sammansatt än så. Det finns ett missnöje med en högsta ledning som man upplever har fjärmat sig från verksamheten. Det finns ett missnöje med organisationen och oklara befogenheter och ansvarsområden. Det finns ett missnöje med att man upplever sig tala för döva öron, att erfarenheter och synpunkter från professionen inte beaktas. Frågor och initiativ skickas uppåt i hierarkin – till någon eller några av alla de chefer man är underställd – och svar och beslut kommer inte i retur.
Fast anställd personal försvinner till andra organisationer, hyrpersonalen ökar när man sagt att den ska minska. I röran varnar personalen för en växande risk för misstag i vårdkedjan och upplever inte att sjukvårdsledningen uppfattat allvaret i situationen. Ledningen är upptagen med att försöka finjustera den havererade matrisorganisationen. Det är som att försöka ratta in en ny station på en radio utan antenn.
Med en rimligare löneutveckling kan Region Gotland på sin höjd undvika att förvärra de personal- och rekryteringsproblem som har sin grund i en underliggande förtroendekris. Att vända utvecklingen blir betydligt svårare än så.