Det finns många parametrar som beskriver den djupa kris som Polisen just nu befinner sig i: Endast 14 procent av brotten klarades upp förra året. Flödet av åtal till Åklagarmyndigheten var 8 procent lägre första halvåret i år jämfört med förra året. Direkt förödande är det också att polisen hade 589 avgångar 2015 som inte berodde på ålders- och sjukpension. 121 av dem som hoppade av var under 40 år gamla och lämnade på grund av utbrändhet, för hög arbetsbelastning och för låg lön. Det handlar alltså om starka krafter mitt i arbetslivet, med andra ord stöttepelare i verksamheten ute på fältet.
Kritiken mot polisens omorganisation – sammanslagningen av 21 länspolismyndigheter till 1 myndighet som sjösattes i januari 2015 – delas av alla nivåer inom organisationen. Senast i måndags framförde Christer Nordström från Uppsalapolisen, med 47 år i yrket, mycket stark kritik i SVT:s Aktuellt.
Ett grundläggande syfte med den nya organisationen var att komma närmare medborgarna, men hur tänkte man då? I vilket sammanhang har centralisering någonsin medfört att medborgarna har känt sig mer sedda och lyssnade till?
En visserligen relevant orsak till sammanslagningen var att man ville riva barriärerna mellan myndigheterna för att undvika dubbeljobb. Dagens kriminella ligor är ofta internationella och ytterst mobila. Ett logiskt svar på detta är att jobba med en enhet för att göra det enklare att följa ligorna och bruka mindre resurser på överlämning från ett distrikt till nästa.
Problemet är att omorganisationen har medfört att polisen lämnat landsbygden och lämnat fältet fritt samtidigt som lokalkännedomen har försvunnit. Resultatet har dessutom blivit att lokala polisstationer fått bomma igen eller fått begränsade öppettider. Ett exempel framfördes av de 18 kommunföreträdare som nyligen skickade ett brev till inrikesministern och migrationsministern nyligen: När länskommunikationscentralen flyttas från Östersund till Umeå uppstår det situationer där polispatruller skickar till fel adress eller helt uteblir. Varför kunde inte arkitekterna bakom omorganisationen förutse denna utveckling?
Polisens företrädare talar ofta och länge om vikten av närvaro i de problemtyngda förorter som omger landets storstäder, men i Glesbygdssverige verkar det vara den omvända principen som gäller. Detta trots att samma problematik finns på båda ställen i form av narkotikahandel, stölder, misshandel och kriminella ligor. Det som saknas är bilbränder och stenkastning.
Det går att skylla på omorganisation, terrorhot, sommarfestivaler, fotbollsderbyn och ökade gränskontroller. Det är dock inte ett budskap som medborgarna ska behöva svälja. Inte heller landets poliskår där en rekordstor andel hoppar av i förtid och 8 av 10 poliser funderar på att sluta.