Varje folkvald är vald av folket. Ja, ursäkta tautologin. De är dessutom valda på ett personligt mandat. Det betyder att de representerar sig själva. Är det någon eller några andra som ska representeras så är det väljarna. I demokratisk mening ska politiker inte representera partiet, men ändå är det ofta så det framställs i media och från partierna själva.
De senaste dagarna har en debatt pågått kring hur det offentliga samtalet bedrivs av några moderata riksdagsledamöter, bland annat Hanif Bali. Det besynnerliga är att debatten allt som oftast resulterar i frågan vad partiet kan acceptera. Och vad partiledaren Ulf Kristersson egentligen tänker göra åt saken.
”Jag är inte bekväm när man agerar så här i sociala medier”, säger en moderat länsförbundsordförande. ”Det måste vara slut på att alla kan göra lite vad de vill”, säger en annan moderat profil. ”Var går gränsen?”, undrar en tredje (Expressen 17/8). Och allt för ofta går journalister i fällan att ställa partiledaren till svars.
Varje försök att rätta in folkvalda politiker i ledet bidrar till att minska möjligheterna för dem att representera folket. Det kväver debatten och bidrar till en bild av att alla tycker likadant. Eller att det bara finns ett begränsat antal legitima åsikter. När de här individerna går från att kritisera andra personers uttalanden och åsikter till att kritisera deras rätt till åsikten och rätt att uttala sig så orsakar de själva den polarisering de så ofta oroar sig för. Det är raka motsatsen till den mångfald av idéer och åsikter som är en naturlig konsekvens av ett öppet samhälle.
Det finns förvisso goda anledningar till att partierna ska vara någorlunda förutsägbara. I Sverige röstar vi på partier och det är bra att veta ungefär vad man får. Dessutom är partier organisationer som behöver ha en riktning för att kunna göra skillnad. Men den här riktningen och förutsägbarheten finns redan i form av partiprogram och kongressbeslut som fastställs av majoriteten av medlemmarna.
Att det finns ett antal avvikare är inte ett problem i sammanhanget. Partipiskan kan vara begriplig, utifrån ett ledningsperspektiv, för att effektivt kunna verkställa beslut och linjer som partiet beslutat om. Men att däremot sätta åsiktsförbud eller munkavle på avvikarna är bara skadligt och dumt.
Partierna har ett instrument för att stoppa personer som inte är välkomna längre - uteslutning. Utöver detta instrument kan man kritisera enskilda medlemmar och argumentera emot. Det är tyvärr ett alternativ som används allt för sällan.
Krav på att varje politiker ska representera partiet, och att partiledningen ska ta ansvar för varje uttalande från medlemmarna, används såklart som en medveten strategi för att misskreditera ett parti och skapa splittring. Tyvärr följer media allt för ofta med i leken och accepterar premisserna.
Det saknas sannerligen inte skäl att kritisera politiker för deras argument eller sätt att debattera. Enskilda folkvalda ska därför kritiseras för deras eventuella fel och brister. Men att försöka ge partiet skulden är ett svaghetstecken. Det tyder på att kritikerna har svagare argument än de som kritiseras. Och visar framför allt på en bristande respekt för åsikts- och yttrandefrihet.