I senaste numret av Dagens Samhälle (26/2) aktualiseras frågan om förhållandet mellan PR-branschen och politiken. Tidningens kartläggning visar att minst 1 500 personer, men kanske så många som 2 500, skiftar mellan PR-jobb och uppdrag inom politiken. Det gäller inte bara på riksplanet utan nog så ofta lokalpolitiker som kommunal- eller landstingsråd, likväl som politiska tjänstemän.
Orosmolnet är i grunden om det uppkommer osunda bindningar, skumrask som korrumperar personerna eller att känsliga kunskaper om det offentligas angelägenheter kommer ut.
Tidigare gavs mycket omfattande pensioner till personer som haft politiska uppdrag. Såväl riksdagsmän och ministrar, som kommunal- och landstingsråd fick omfattande pensioner, ofta livet ut även efter relativt korta politiska karriärer. Motsvarande gällde statliga topptjänstemän som ofta var garanterade andra tjänster inom staten.
Det tidigare omfattande pensionssystemet har stramats upp väsentligt och de flesta som får lämna politiska jobb, även på högsta nivå, får tolv månadslöner, med avräkning av andra inkomster. Det innebär att de personerna som alla andra måste skaffa sig en försörjning. Att då gå till PR-branschen, där kunskaper om hur det offentliga fungerar behövs, är inte orimligt. Vill man inte ha den typen av övergångar då krävs det sannolikt återinförande av ett mycket omfattande pensionssystem, vilket knappast är politiskt gångbart eller önskvärt.
Det är i de flesta fall knappast heller särskilt dramatiskt att någon byter karriär så länge personerna sköter sina jobb oförvitligt och inte medvetet fattar beslut som gynnar vissa intressen för att underlätta senare karriärväxling.
Att det finns ett utbyte mellan sfärerna är heller inte konstigt. Den som varit i politiken får kunskaper om hur förvaltningen sköts och fungerar som andra som vill påverka eller göra affärer med staten behöver. På motsvarande vis får den som varit i kommunikationsbranschen kunskaper och färdigheter som underlättar politiska uppdrag. Att ha professionell vana av att formulera beslut och kommunicera gör det sannolikt lättare både att styra och att nå ut till väljarna och därmed bli vald.
Den brännande frågan är snarare om det behövs en karenstid för övergångar mellan sfärerna. I de flesta fall är de kunskaper och den information som politikerna har en färskvara som snabbt blir obsolet. I speciella fall kan det dock vara befogat, det kan till exempel gälla personer med kännedom om pågående upphandlingar eller försvarsangelägenheter. Det är inte orimligt med exempelvis ett halvårs karens för personer som hanterat den typen av frågor. Vill staten införa det får den dock betala för sig. Rimligen blir det fråga om att förlänga avgångsvederlagen så att de personer som sätts i karantän får motsvarande tid som övriga att finna nytt jobb.