Regionen öppnar upp för fler privata aktörer inom omsorgen. Det höjer måhända inte på så många ögonbryn, eftersom regionen styrs av alliansen. Men det finns en potential i denna utveckling som går utöver de vanliga ideologiska argumenten.
Det är majoriteten i socialnämnden som gett förvaltningen i uppdrag att utreda möjligheten att konkurrenssätta fler särskilda boenden. Värdet av valfrihet ska inte underskattas. En variation mellan boenden ökar chansen att det finns något som passar för alla. Och friheten att välja ger också en indirekt möjlighet att ställa krav. Samma sak gäller för personalen.
I dessa tider av undersköterskeuppror och missnöje från anhöriga finns också en spännande potential att ta tillvara på engagemanget, genom kooperativa driftsformer av kommunal omsorg.
Nämndens ordförande räknar också med att spara pengar. Det blir billigare att köpa tjänster av privata utförare, enligt hans beräkningar. Och här börjar det riktigt intressanta.
Prognosernas kurvor pekar dystert nedåt. Konjunkturen är på väg att vika, med stagnerande intäkter som följd. Än värre ser det ut avseende demografin. En allt äldre befolkning kostar mer. Allt fler personer ska försörjas av de yrkesarbetande. Den så kallade försörjningskvoten stiger i hela Sverige. År 2030 beräknas den på Gotland vara högst i landet.
Dessutom är den offentliga sektorns bristande produktivitet en stor del av problemet. Det övriga samhället har en tillväxt som drivs av produktivitetshöjningar. Men i den offentliga sektorn lyckas man inte hänga med. Däremot drabbas man av samma kostnadsökningar som samhällsekonomins tillväxt genererar. Resultatet blir att kostnaderna för vård och omsorg sticker iväg utan att vi får mer välfärd för pengarna.
Problemen med demografin och offentliga sektorns produktivitet har man känt till länge, men politiker har länge blundat för dem. Tillsammans utgör de en cocktail som talar för sänkt kvalitet i välfärden. Eller kraftigt höjda skatter, utan någon höjd kvalitet. Det senare är ingen vidare lösning, då det urholkar ekonomin och riskerar att leda till en ond spiral av allt högre skatter och allt lägre skattekraft.
Ett alternativ är att faktiskt se till att höja produktivitet inom välfärden. Det har inte det offentliga klarat av. Och inget talar för att det är realistiskt nu heller. Men det man kan göra är att inför privata lösningar i avsevärt högre utsträckning. De har en inneboende drivkraft för högre produktivitet.
På riksplanet kan man införa obligatoriska privatiserade försäkringslösningar, som ett komplement till den skattefinansierade vården. Det är en lösning som tankesmedjan Timbro föreslagit. Det finns lyckade exempel från andra länder där sådana försäkringar, samt hög konkurrens mellan vårdgivare, skapat en högre kvalitet och effektivitet i vården än i Sverige.
Även på lokal nivå bör man göra vad man kan för att öka produktiviteten i omsorgen. Det är därför en god utveckling att sträva mot mer privata lösningar. Både för lägre kostnader och för att offentliga och privata enheter kan lära sig av varandra. Ty välfärdens finansieringsproblem kommer inte att lösas av sig självt.