Det saknas inte studier som visar den passiva rökningens skadliga effekter på hälsan. Ja, i alla fall när det gäller regelbunden rökning inomhus. Däremot saknas det evidens för att hälsan påverkas av enstaka tillfällen av passiv rökning utomhus, vilket också poängterats av tobaksforskare på Karolinska Institutet (TT 151218).
Därför hänvisar anti-röklobbyn ständigt till irrelevanta studier om rökning inomhus, och försöker få det till att gälla även rökning på uteserveringar. Men det torde vara uppenbart för alla att det är extremt stor skillnad på hur mycket rök man utsätts för om man bor hos någon som röker inomhus respektive att ibland sitta på en uteservering där röken snabbt skingras.
Utan tydliga folkhälsoskäl blir rökförbudet på uteserveringar bara en i mängden av morallagar som begränsar människors vardag och glädje utan tydliga vinster. Och som endast är till för att statuera exempel och skicka signaler kring vad staten tycker borde vara accepterat i samhället.
En effekt av sådana lagar är sannolikt ett vikande förtroende för staten. Inte bara bland rökare. Utan bland den stora delen av befolkningen med grundläggande liberala värderingar, vilka tycker att lagstiftarna måste ha mycket goda skäl för att begränsa människors frihet. Det vill säga bättre skäl än att staten inte anser att vissa människor eller beteenden ska synas i samhället.
Utan näringsidkare hade det inte funnits några uteserveringar att sitta på överhuvudtaget. Det bör givetvis vara upp till dem att bestämma reglerna för rökning på deras uteservering. Precis som tidigare, då vissa krögare valde en tillåtande attityd till rökning medan andra anpassade sig till de synnerligen rökkänsliga och inte tillät rökning.
Några valde en mellanväg och delade upp uteserveringen i olika delar. För att nu kunna erbjuda en plats åt rökare måste krögare bygga och bekosta rökkurer.
Dessutom tvingas krögarna upprätthålla rökförbudet åt staten, vilket tar tid och kraft från verksamheten. Lagen är diffus, med en inbyggd rättsosäkerhet, vilket lagrådet påpekade men som alla riksdagspartier utom M, C och KD valde att ignorera. Gränsdragningsproblem uppstår därför avseende var man får röka och vem som får avvisa rökare. Ordningsvakter berättar att de måste lägga en stor del av arbetstiden åt frågan, med fler konflikter och försämrad säkerhet som följd. Krögare i landet vittnar om hur de tvingas agera rökpoliser, till och med efter stängning (fPlus 9/8).
Samtidigt har fimparna blivit ett problem för kommunerna, eftersom rökarna inte tillåts fimpa i anslutning till uteserveringen. En restaurangchef i Visby berättar till Helagotland hur det ligger ”en container av fimpar” utanför restaurangen.
Som om inte det hela var tillräckligt absurt har kommunerna blivit skyldiga att kontrollera att krögarna jagar rökare som de ska. För denna kontroll kan de ta ut en avgift av krögarna.
Lagstiftarna har med sina röksignaler ökat konflikterna mellan alla inblandade aktörer. När man lagstiftar i frågor om moral och allmänt hyfs blir människor i regel sämre på att tänka själva och ta vederbörlig hänsyn. Effekterna är därför inte förvånande. Men förhoppningsvis sedelärande för våra rikspolitiker.