I söndags presenterade Statsminister Löfven (s) regeringens förslag på ett nytt system för kostnadsutjämning. Mer pengar ska fördelas från rika kommuner och landsting till fattigare. Eller mer exakt - från storstadsområden till glesbygd.
Förändringen är förvisso rimlig i sig. Inte bara för att Gotland beräknas få cirka 90 miljoner extra genom förslaget. Syftet med systemet är att det ska finnas tillgång till likvärdig vård och omsorg i hela landet. Att upprätthålla en likvärdig vård kostar mer i gles bebyggelse. Därför omfördelas pengar för att jämna ut kostnaderna. Glesbygden har stora ekonomiska utmaningar på flera områden, men hamnar allt för ofta i bakvattnet när det kommer till nationella prioriteringar.
Förslaget på förändring är dock fullständigt otillräckligt. Summan som ska omfördelas ökar från 9,7 till 11,5 miljarder. Det är en relativt liten förändring. Men framför allt är just kostnadsutjämningen en mycket liten del av det kommunala utjämningssystemet. 80 procent av systemet utgörs av inkomstutjämning.
En sak som är positiv med regeringens förslag är att där finns ett korn av insikt kring kommunernas incitament. Systemet är till för att jämna ut kostnader som kommer av strukturella och demografiska faktorer, som kommunerna har svårt att påverka. En förändring som regeringen gör är att sådant en kommun faktiskt kan påverka, såsom förekomsten av försörjningsstöd, inte ska avgöra omfördelningen.
Men exakt samma princip borde gälla systemet för inkomstutjämning. Det är utformat på sådant sätt att kommunerna får behålla alla pengar som kommer från skattehöjningar, men bara några procent av ökade inkomster genom att få fler i arbete. Det ger kommunerna dåliga incitament att jobba med arbetsmarknadspolitiken och starka incitament att höja skatten. Åtminstone på kort sikt. En sådan politik leder snabbt till en ond spiral av högre skatter och allt sämre skatteunderlag, så att alla blir kollektivt fattigare.
Men denna del av det kommunala utjämningssystemet synes inte regeringen ha några avsikter att förändra. Det säger något om dagens socialdemokrati.
Politik är inte bara omfördelning av resurser. För att fördela resurser måste de först skapas och för att det ska ske måste politiken ge rätt förutsättningar.
Regeringen driver ett synnerligen torftigt politiskt projekt. Med en högtravande klassretorik lägger de all kraft på omfördelning, istället för att skapa förutsättningar för att öka resurserna. Det duger inte.