Hans Rosling är professorn som gjort succé med fakta och blivit massmedial gunstling efter att ha illustrerat flyktingströmmar med äpplen och till synes läxat upp en dansk programledare med orden ”Jag har rätt och du har fel”. Med siffror och fakta har han kommit med befriande verkan i en debatt som allt mer kommit att styras av känslor och klichéartade uttalande. Inte undra på att alla vill ha en bit av Rosling nu.
Roslings faktaattack kan uppfattas som en enda kraftfull sving mot allt vad skeptiker till invandring heter. Det är lätt att ställa honom i andra ringhörnan i förhållande till Sverigedemokraterna. Och måhända är det där han ska stå. Men frågan är om inte Hans Roslings uttalanden och fakta utgör en ännu större känga till en annan del av Sverige: Nyhetssverige och stora delar av journalistkåren. Hans svar på frågan om han inte kunde debattera mot Sverigedemokraterna, nämligen ”jag utbildar inte politiker, jag utbildar väljare så de sedan kan välja rätt politiker” är svårt att tolka på annat sätt.
För det faktum att det är så befriande med siffror och konstaterbara fakta är ett gravt underkännande till nyhetssverige, som i alla avseenden har ett folkbildande ansvar i det att nyheter ska skildras på ett objektivt, sakligt och korrekt sätt. Hans Roslings siffror är inte svårhämtade, svårtolkade eller svåra att förmedla. Tvärt om är det lättillgänglig fakta från kända källor. Så varför tas då budskapet att endast en bråkdel av alla syrier på flykt söker sin tillflykt till Sverige emot med ett sådant aha-uppvaknande? Likaså att faktiskt merparten av alla flickor i världen går i skolan och att Afrika inte alls är så konfliktdrabbat och fattigt som den allmänna uppfattningen verkar tro? Sannolikt för att de som borde talat om det för oss inte gjort sin hemläxa. För att journalistiken också låter sig styras av känslor och de två läger; för eller emot, som slåss om nyhetsutrymmet när det kommer till denna fråga. Och det är inte okej.
Journalistiken har ett större ansvar än att låta sig ryckas med på det som är lättast och kräver minst insats. För att skildra ett gråtande barn eller människor på flykt går fort. Risken att bli motsagd är minimal och de känslor det väcker kan kanaliseras åt önskat håll. Journalistiken borde sätta det som sker i en samhällelig och historiks kontext och utöver ren skildring av ett händelseförlopp också bjuda på en analys av händelsen. Det görs inte i dag i någon nämnvärd utsträckning, inte ens från de större nyhetsmedierna som gärna stoltserar med en självpåtagande roll av att vara lite bättre, lite mer trovärdiga.
Massmedia kallas inte utan orsak för den tredje statsmakten. Deras gemensamma inflytande över åsiktsbildning är utan motstycke. Med sådan makt följer ansvar och att man på detta sätt så tydligt blir tagen på bar gärning med att inte göra vad man ska är pinsamt för journalistiken. Och att man inte gör vad man ska är en tes som bevisar sig självt i det förhållande att ingen i det stora ifrågasätter Rosling. Nu är det han som har starkast röst och då följer alla efter… Frågan är om nyhetssverige ens har uppfattat att sulan på hans känga kan tyckas riktad mot dem.