Valrörelsen har varit usel. Det är inte bara partiernas fel. Vårt så kallade public service-företag SVT valde exempelvis för drygt en vecka sedan att sända ishockey istället för den europeiska valdebatt som direktsändes i nästan alla andra länder. Av 130 kanaler. SVT sände i efterhand, på undanskymd tid. 12.05 en fredag.
Vad ska vi med ett sådant bolag till, som inte har omdöme till en prioritering som borde varit självklar för ett public service-företag värt epitetet? Något måste göras åt SVT.
Men många av partierna har också misskött valrörelsen. Sakpolitiken har fått stå tillbaka medan framförallt partierna på vänsterkanten, men även mittenpartierna, påstått sig göra detta till ett ödesval om värderingar genom att brunmåla motståndare, i synnerhet Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Vad väljarna tycker om detta tydliggjordes av gårdagens opinionsmätning från Ipsos, där Kristdemokraterna fick 12,5 procent (+6,6 sedan EU-valet 2014) och Sverigedemokraterna 16,9 procent (+7,2).
Sämre går det för Liberalerna som fick 4,5 procent (-5,4), Miljöpartiet som fick 9,9 (-5,5) och Feministiskt Initiativ som fick 0,9 (-4,6).
Inte för att dessa båda partier hör ihop, men om man räknar samman utskällda KD och utskällda SD så tyder Ipsos mätning på att de nästan kommer att dubblera stödet från 15,6 till 29,4 procent.
L, MP och F! hör mer ihop – åtminstone L och MP – och dessa tre partier kommer enligt Ipsos att mer än halvera sitt stöd från 30,8 till 15,3 procent.
Resten av partierna noterar opinionssiffror som ligger nära valresultatet 2014.
Valrörelsen har egentligen i ringa utsträckning handlat om EU-frågorna. En mycket svensk valrörelse, olik och skild från valrörelserna i andra länder. Det finns ingen europeisk arena med verklig anknytning till väljarna. Ja, SVT vägrade ju till och med att direktsända försöket till en EU-gemensam valdebatt.
Dessutom är valdeltagandet lågt. I Sverige 2014 var det 51,07 procent. I de flesta andra EU-länderna var det ännu lägre. Lägst var valdeltagandet i Polen (23,83 procent), Tjeckien (18,2) och Slovakien (13,05).
Europaparlamentet har av dessa skäl en begränsad demokratisk legitimitet, till skillnad från parlamenten i medlemsstaterna. EU:s demokratiska legitimitet bygger på medlemsstaterna. Därför måste EU:s överstatliga ambitioner hållas kort.
Sverige behöver Europaparlamentariker som begriper det. Vi behöver EU, men EU behöver också skyddas från sina egna ambitioner som hotar att skapa missnöje och konflikter som sliter EU i stycken.
Mer makt till EU är helt fel svar på den fråga som väckts av Brexit.