Mary Anning föddes 1799 i Lyme Regis och lyckades trots att hon föddes i, och levde under, små omständigheter göra fantastiska bidrag till vetenskapen. Hon började tidigt försörja sig och familjen genom att leta och sälja fossiler och blev först med att hitta kompletta fossiler av bland annat fisködlor och svanödlor. Men trots mycket rudimentär formell utbildning nöjde hon sig inte med att finna fossilerna. Hon blev en god och självständigt tänkande paleontolog och var bland annat den som insåg att en viss typ av fynd, som förbryllat samtida paleontologer, var fossiliserad avföring. De kom att kallas för koproliter.
Men kombinationen av fel kön och fel klass gjorde att Mary Anning inte fick det erkännande hon förtjänade. Visst, det var många enskilda paleontologer över hela världen som kände till och respekterade henne. Men hon förde ändå en undanskuffad tillvaro. Som kvinna nekades hon medlemskap i Geological Society of London. Långt, långt, lååångt efter sin död år 2010 listade Royal Society henne bland de tio brittiska kvinnor vars gärningar haft störst betydelse för naturvetenskapen.
Mary Anning är ett av otaliga exempel på att både den akademiska och den övriga världen har tryckt ner och trängt ut kvinnor. De kvinnor som trotsat tidsandan för att ändå göra viktiga bidrag till vetenskapen förtjänar både vår högaktning och våra sympatier. Och givetvis måste vi också kritiskt skärskåda vår samtid för att undvika att andra i dag behandlas som Mary Anning behandlades på 1800-talet.
Men under veckan som gick skrev Ivar Arpi i Svenska Dagbladet – och i går Anna Dahlberg i Expressen – om vettlösheter som nu pågår vid svenska universitet och högskolor. Den akademiska friheten inskränks av bland annat av krav på förändringar i kurslitteraturen, för att litteraturlistorna ska motsvara politiska krav. Under rubriken "Låt inte könsfixeringen ta över på universiteten" skrev Anna Dahlberg bland annat:
"Den statsvetenskapliga institutionen i Lund har nämligen utfärdat riktlinjer om att andelen kvinnliga författare bör uppgå till minst 40 procent i alla litteraturlistor."
Och bakgrunden till kravet är mycket tydlig:
"Detta tänkande är ett sluttande plan, och som Arpi påpekar i en uppföljande krönika kan det härledas till det övergripande politiska projekt som går under namnet jämställdhetsintegrering. Inför 2016 gav S-MP-regeringen alla Sveriges universitet och högskolor ett särskilt uppdrag att utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Processen vägleds av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.
Denna institution stoltserar bland annat med en världsunik spetsutbildning för att bli certifierad normingenjör."
Konsekvenserna blir absurda. Enligt uppgift kommer vissa kurser inte ens att kunna ges, om de ska underkastas tendensiösa, klåfingriga fördelningskrav
Vad är nästa steg? När ska litteraturlistorna rasifieras för att bekämpa "vithetsnormen"? En sådan tur att vi inte har det tidiga 70-talets tidsanda så vi slipper krav på 50 procent marxism, men vem vet i framtiden?
De krafter som i dag försöker att politiskt styra universiteten och stuka den akademiska friheten är de som verkligen har något gemensamt med de krafter som höll Mary Anning tillbaka.