Turkiet är medlem i Nato – samtidigt uppfattar hela 66,5 procent av den turkiska befolkningen USA som ett hot. Här finns ett spänningsförhållande som kan exploateras av den som vill försvaga försvarsalliansen, och så har också skett. I en ny analys från den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation skildras hur ryska media har försökt underminera Turkiets politiska och säkerhetspolitiska samarbete med USA genom öka den ömsesidiga misstron. ”Ryska media har bidragit till den anti-amerikanska diskursen och till den turkiska regeringens egna propagandaansträngningar”, skriver experten Katherine Costello.
Särskilt intressant blir detta när perspektivet utsträcks till några år. Just nu är Turkiets och Rysslands intressen ganska nära varandra, men det är inte så länge sedan relationen närmast befann sig i kris. I november 2015 sköts ett ryskt stridsflygplan ner efter att ha kommit in på turkiskt territorium. Genast började media i Ryssland beskriva Turkiet som terrorsponsor. En av anklagelserna var att Turkiets ledare finansierade Islamiska staten genom illegal oljeimport från kalifatet. Här var logiken att via Turkiet diskreditera Nato i dess helhet.
Påståendena om att medlemmar av president Erdogans familj tjänade pengar på handelsutbyte med Islamiska staten fick dessutom anmärkningsvärt stor spridning. Seriösa västerländska medier som Time och BBC rapporterade om påståendena som om de var värda att ta på allvar. På detta sätt såddes tvivel i fråga om Turkiets engagemang i kampen mot terrorismen.
Men det gick lika bra att vända på resonemangen. Efter den misslyckade kuppen i juli 2016 började ryska medier sprida teorier om att USA låg bakom försöket till regimskifte i Turkiet, i syfte att underminera den försoning mellan Turkiet och Ryssland som nu var på gång. Det påstods, helt felaktigt, att den tidigare amerikanska presidenten Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski offentligt hade erkänt USA:s inblandning. Nu var det USA som skulle diskrediteras i Turkiet, inte vice versa.
Här kunde ryska konspirationsteoretiker knyta an till idéer som redan var i svang. Men syftet med de antiamerikanska teorierna var ”inte nödvändigtvis att människor i längden skulle tro på deras potentiella sanningsenlighet”, skriver Costello. Snarare var idén att bidra till ett brus eller oljud av redan utbredd ömsesidig misstro och förvirring i Turkiet och USA – och att undergräva idén om sanning och objektivitet.
Därför kan, när händelseutvecklingen påkallar det, historier som egentligen utesluter varandra spridas samtidigt. När Rysslands ambassadör i Turkiet mördades i december 2016 spekulerade ryska medier i flera olika motiv och pekade indirekt ut såväl Gülenrörelsen som islamistiska terrorister och västmakter. Att teorierna omöjligt kunde stämma på samma gång gjorde uppenbarligen inte propagandan mindre verkningsfull.
”Ryska medier agerar närhelst en Turkietrelaterad nyhet kan formas eller en händelse exploateras till Rysslands fördel”, skriver Costello. Och de metoder som används där kan användas var som helst.