Under Alliansens år vid makten sänktes inkomstskatten för ”vanligt folk” upprepade gånger genom jobbskatteavdragen. Medborgarna betalade mindre i skatt än vad de tidigare gjort och ändå ökade statens skatteintäkter. En diagramkurva högt åtråvärd. Det var då. Med Andersson och Löfven vid rodret kommer istället allt färre få betala allt mer utan att få någonting reellt tillbaka. Det visar budgetpropositionen tydligt.
I och med budgetpropositionen blev det tydligt att de gamla s-takterna satt i, vallöften till trots. Skatterna höjdes överlag. Det som i valrörelsen exempelvis hette att man inte skulle höja bensinskatten stod nu svart på vitt i form av 55 öre per liter inklusive moms. Att det slår hårt mot landsbygden ignorerar man. Likaså att det i förlängningen innebär en skattehöjning för nästan en miljon hushåll på över 5 500 kronor under de kommande tre åren, enligt en undersökning som Skattebetalarna gjort med underlag från SCB. Anderssons svar på ett berättigat ifrågasättande av det brutna vallöftet löd sonika ”det var inte ett lätt beslut att fatta”. Det var det nog. Har man en gång brutit ett löfte går det lättare nästa gång och Andersson har brutit löften förr.
I valrörelsen hette det även att man inte skulle röra rut-avdraget. I budgetpropositionen föreslås sänkning av taket för rut-avdrag till 25 000 kronor och vissa begränsningar avseende vad rut får lov att användas till. En betydande sänkning och som slår mot ”vanligt folk”. En sänkning som dessutom slår hårdast mot en näring som kännetecknas av kvinnliga företagare och en arbetsmarknad som fungerat som en dörröppnare till arbete istället för bidrag för särskilt medborgare med utländsk bakgrund. Tack för det, Socialdemokraterna. Visst brukar just Socialdemokraterna vara stolta över att kalla sig feminister? Av den stoltheten syntes inte mycket i budgetpropositionen.
Och så fortsätter det. Gränsen för statlig inkomstskatt räknas inte upp och effekten av jobbavdraget planas ut för dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden. Konsekvenserna i form av minskad attraktionskraft för att läsa vidare och jobba längre tas det uppenbarligen ingen hänsyn till. Andersson och Löfven letar pengar till staten och då handlar det inte om att skapa bästa möjliga förutsättningar för arbetsmarknaden eller medborgarna. För staten tar vad staten vill ha.
Det vilar någonting gammalt över politiken bakom regeringens budgetproposition. Den röda tanken att det bara finns en på förväg bestämd summa pengar i samhället att fördela, istället för den blåa (grovt förenklat) som tror att summan pengar kan växa över tid och därmed komma fler till godo, lyser igenom likt en välriktad spotlight och mitt i ljuset står finansminister Andersson och ler nöjt.
Jag är inte nöjd. Jag som skattebetalare kräver mer än så här. Jag har ingenting emot att betala en rimlig inkomstskatt för att finansiera vår gemensamma välfärd men jag vänder mig emot att bekosta socialdemokratisk slapphänthet och brist på andra politiska finansiella idéer än ”vi vill ha mer av dina pengar”. Särskilt när det har prövats förr och funnits icke funktionsdugligt.
Flera tunga instanser har kritiserat regeringens budgetförslag då det inte kan anses skapa fler arbeten i samhället. Räcker inte det? Är inte det tydligt nog? För Andersson som har slagit dövörat till för all kritik är svaret uppenbart. Å andra sidan vad är att vänta från en minister som ansåg att tidigare kontrollfunktion av statens finanser inte behövdes längre då Socialdemokraterna hade kommit tillbaka till makten?