De säger att de inte vill att Sverigedemokraterna ska få något inflytande. Och jag förstår hur de känner men inte hur de tänker. Vad är det de är oroliga för? Att de själva ska smittas av någon slags SD-baciller så att de plötsligt ska ändra uppfattning i ett antal frågor?
Sverigedemokraterna fick 17,5 procent i riksdagsvalet. Detta ger dem inflytande exempelvis i regeringsfrågan och i andra frågor där det borgerliga blocket och de rödgröna partierna har olika uppfattning. Men med 17,5 procent så kan SD inte få igenom någonting på egen hand.
Vad säger det om Centern och Liberalerna, att de inte tror att de är fast förankrade nog i sina egna värderingar för att våga sätta sig i en regering som kan behöva stöd från någon del av oppositionen, däribland SD, för att få igenom sina egna förslag? Varför misstänker de sig själva för att de ska låta sig förföras så att de istället genomdriver SD-politik?
SD har ett oerhört stort inflytande på Centern och Liberalerna. Genom sin blotta existens har SD övertygat dem om att de inte själva ska sitta i en borgerlig regering. Genom sin blotta existens har SD övertygat Centern och Liberalerna om att rösta nej till sin egen statsministerkandidat. Om inte det är att ge SD ett oerhört inflytande, ja då vet jag inte vad det är.
Oroar sig Centern och Liberalerna för att SD ska växa ytterligare, om en borgerlig regering ibland kan genomdriva sin politik med hjälp av SD?
Om de är oroliga för SD:s tillväxt, då borde de verkligen avbryta den strategi de hittills har använt. Utfrysning fungerar uppenbarligen inte alls. Utfrysningen har paradoxalt nog skapat ett drivhusklimat för SD.
De borde istället dra lärdom av de kommuner där ledande och framgångsrika borgerliga lokalpolitiker verkligen fått stopp på SD:s tillväxt. Svenska Dagbladet publicerade i förrgår en debattartikel av en av dessa, Torkild Strandberg (L) som är kommunstyrelsens ordförande i Landskrona. I Landskrona kommun fick Liberalerna 34,5 procent i kommunvalet men bara 6,7 procent i riksdagsvalet. I kommunvalet fick SD en lägre andel av rösterna än i valet 2006. Sedan dess har SD vuxit som tusan i riket, men krympt i Landskrona.
Rubriken på Torkild Strandbergs debattartikel är ”Kristersson är min statsminister”. Han argumenterar starkt för att de borgerliga verkligen bör bilda regering och att Liberalerna inte bör stå i vägen. Och han gör detta på basen av hur väl Liberalerna i Landskrona har lyckats. Det handlar, givetvis, i första hand om den politik hans koalition bedrivit för att förbättra medborgarnas liv i Landskrona:
”För att göra nytta i Sverige bör Liberalerna övergå till ett mer jordnära, konsekvent och pragmatisk förhållningssätt likt det vi tillämpat i Landskrona.
Denna insikt har varit vägledande för vårt arbete i Landskrona. När Liberalerna, tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet, efter valet 2006 tog över styret i kommunen var Landskrona en plats där framtidstron hade gått förlorad. Människor kände sig otrygga när de rörde sig på gator och torg och många kände sig övergivna av politiken som under 25 års tid inte förmått bryta en negativ samhällsutveckling.
Tolv år senare har vi kommit en bit på vägen att vända utvecklingen.”
De har gjort allt de kunnat för att attrahera både individer och företag. För att medborgarna ska känna sig trygga har de fokuserat på att skapa en mer levande stadskärna.
”När polisens närvaro brustit har kommunen hyrt in väktare, för att säkra samhällelig närvaro.”
Kommunen har hävdat arbetslinjen för att medborgarna ska bli tryggare i sig själva. De har försökt förbättra företagsklimatet för att fler ska få riktiga jobb men också erbjudit enklare jobb i kommunal regi till dem som står långt från arbetsmarknaden. Och skolan har varit högt prioriterad:
”Skolan ska ge alla elever, oavsett bakgrund, de kunskaper och redskap som krävs för att lyckas längre fram i livet. För att nå dit krävs att skolan från första dagen har en klar struktur präglad av arbetsdisciplin, samt visar höga förväntningar på alla elever. Det är de svagaste eleverna som drabbas hårdast om detta saknas. Detta är inte minst viktigt i en kommun som Landskrona med många nyanlända elever.”
Men för att få genomslag för sin politik måste man ju våga driva den även när man inte har egen majoritet och även när man behöver samexistera med SD. Liberalerna i Landskrona antog den utmaningen. Men Torkild Strandbergs dom över Liberalerna på riksplanet är hård:
”I riket har utvecklingen för Liberalerna varit den motsatta de senaste åren. Partiet valde 2014 aktivt att avstå från möjligt sakpolitiskt inflytande och har under fyra års tid verkat i decemberöverenskommelsens anda. Ledningen har givit partiet en spretig profil där man ena dagen kritiserat Moderaterna från höger för att nästa dag kritisera Miljöpartiet från vänster.
Väljarnas reaktion har varit att ge Jan Björklund det lägsta snittresultatet i riksdagsval av alla partiledare i partiets historia.”
Torkil Strandberg konstaterar att SD, med över en miljon väljare, ska behandlas som andra partier. De ska visas ”respekt och hyfs i umgänget”. Det viktiga är vad man gör med makten. Han avslutar:
”När liberala framsteg hotas kan vi inte nöja oss med symboliska och högtidliga avståndstaganden från populism. Liberalismen måste i politiska resultat visa att den gör skillnad. Det är det bästa sättet att bemöta de rörelser som bidrar till splittring och hämtar sin kraft ur att många människor förlorat tilltron till liberala idéers möjlighet att göra samhället bättre.”
Det Centern och Liberalerna nu håller på med på riksplanet, hur ska det ge besvikna medborgare något av tilltron tillbaka? På vilket sätt blir Sverige bättre av deras poserande, av deras ovilja att försöka sig på att bedriva god politik under svåra omständigheter?