Självdestruktiva Sverige

Ett annat hårresande exempel. Stjärnprogrammeraren Tayyab Shabab från Pakistan som hotas av utvisning då hans tidigare arbetsgivare gjort en miss med Tayyabs pensionsinbetalningar.

Ett annat hårresande exempel. Stjärnprogrammeraren Tayyab Shabab från Pakistan som hotas av utvisning då hans tidigare arbetsgivare gjort en miss med Tayyabs pensionsinbetalningar.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledare Gotlands Allehanda2017-07-19 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Sverige har inte – trots alla påståenden om motsatsen – stängt gränsen. Sverige tar fortfarande emot fler asylsökande än vad vi mäktar med att integrera. Även om vi inte befinner oss på samma nivåer som 2016, då över 160 000 sökte asyl. Men Migrationsverkets prognoser tyder på att över 30 000 kommer att söka asyl i Sverige i år, vilket fortfarande är många.

Oavsett vad man anser om detta så har Sverige en skyldighet både mot egna medborgare och mot de nya invånare vi tar emot, att ge nykomlingarna möjligheter i Sverige. Det är en svår uppgift vi hittills misslyckas med. Språkkunskaperna brister så klart, men väldigt många som får uppehållstillstånd har också dålig utbildning. Man beräknar nu att den flykting som är 40 år gammal vid ankomsten till Sverige bara har cirka 50 procents chans att få ett riktigt jobb innan pensionen.

Detta innebär naturligtvis en stor belastning på välfärdssystemen och om utanförskapet inte ska gå i arv till nykomlingarnas barn så ställer det gigantiska krav bland annat på skolan som den hittills inte svarat upp emot.

För att hantera och finansiera denna situation behöver Sverige vara en oerhört framgångsrik nation på andra områden. Men även när det gäller Sveriges konkurrenskraft tycks migrationspolitiken ägnad att sabotera vår egen situation. Medan vi tar emot tiotusentals flyktingar varje år med små möjligheter på den svenska arbetsmarknaden, så gör Migrationsverket sitt bästa för att, på bisarra grunder, slänga ut produktiva utländska medborgare som arbetar i Sverige och bidrar till samhällsbygget.

Senaste exemplet skrev Svenska Dagbladet om i går. Usman Asif kommer ursprungligen från Pakistan, men han kom till Sverige för sju år sedan för att studera. Det blev en magisterexamen i datavetenskap vid Mälardalens högskola. En examen och kompetens som sedan fyra år inneburit jobb som projektledare vid Sellbranch, en officiell partner till internationella storföretag som Twitter och Yahoo. Han har också hunnit skaffa två barn. Det yngsta av dem, 4-åringen, föddes i Sverige.

Nu vill Migrationsverket utvisa honom. Varför? Han tog ut för lite semester! Han tog ut nio dagar och sparade 21. Vilket tydligen är så förgripligt i det här landet, att man inte längre får vistas och arbeta här.

Det finns för övrigt länder, skurkstater, där man inte har mer än två veckors lagstadgad semester.

Det har funnits år då jag själv inte har tagit ut mer än två veckors semester. Jag får vara tacksam för att jag har medborgarskapet kvar.

Migrationsverkets presskommunikatör Alexandra Elias försöker förklara verkets agerande. Det går inte så bra:

– För att arbetstillståndet ska räknas som giltigt måste anställningsformen uppfylla alla villkor utifrån de paragrafer och krav som finns, till exempel lag om anställningsskydd och semester.

Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa menar att Migrationsverkets regeltolkning är onödigt rigid.

– Det står ingenstans i lag att en person som tagit ut för lite semester ett år ska utvisas av Migrationsverket.

Dessutom avslöjar Clarence Crafoord att Usman Asif alls icke är ett isolerat exempel på myndighetens galenskap.

– De flesta som vänder sig till oss med utvisningsbeslut har fått det för att de tagit ut för lite semester.

Detta är naturligtvis ett destruktivt sätt att förvalta en nation och det är dessutom ett helt otillständigt sätt att behandla människor som skulle kunna vara en tillgång för Sverige.

För närvarande går det rätt bra för Sverige. Det råder en högkonjunktur som regeringen dessutom driver på med höjda statsutgifter. Men det är inte konstigt att det trots det känns svårt att vara optimistisk mot framtiden.