Vi har ett komplicerat förhållande till begåvning i Sverige. I synnerhet begåvade barn.
I vår kultur betraktar vi alla som lika mycket värda. Det gör att vi har svårt att tala om att vissa skulle vara mer begåvade än andra. Därtill har vi en jantelag som trycker ned alla tendenser kring att någon är bättre än andra. Det är ett perfekt recept för att inte förmå närma sig begåvningsfrågan på ett vidare begåvat vis.
SvD rapporterar om en ny studie kring så kallat ”dynamiskt mindset” (7/9). Forskningen kring dynamiskt mindset har blivit vida spridd och omtalad. Dess upphovsperson Carol Dweck har kunnat visa att det är synen på hur begåvning avgör den egna prestationen som i stor utsträckning påverkar just prestation och utveckling. Tror man att IQ styr hur mycket och snabbt man kan lära sig så blir resultatet sämre. Har man istället ett dynamiskt mindset - inställningen att det är ansträngning som avgör - så anstränger man sig mer och får bättre resultat.
Dweck har kunnat påvisa de här sambanden på både gruppnivå och individnivå. Individen kan ändra sitt mindset, och en justering åt det dynamiska hållet leder till bättre resultat. Som förälder eller lärare kan man uppmuntra ansträngning, framför allt sådan ihärdighet som ger goda resultat och fokusera på processen mot goda resultat.
Forskningen är synnerligen intressant ur ett svenskt perspektiv. Den svenska skolan lider av låga resultat. Dessutom har OECD påpekat problemet med svenska elevers bristande uthållighet. Sambandet mellan uthållighet och prestation är tydlig både på individnivå och i jämförelse mellan olika länder, där länder med höga skolresultat har ett utpräglat fokus på elevernas egna ansträngning. Det är en väg framåt som borde vara intressant för den svenska skolan, men som ofta kommer i skymundan i den skolpolitiska debatten.
Då är det väl bara att tuta och köra? Uppmuntra barnens ansträngning. Fokusera på utveckling. Prata för allt i världen inte om begåvning. Det torde åtminstone vara ett budskap som tilltalar den svenska skolan. Det är bara ett problem. Att de elever som faktiskt är högt begåvade lider alla helvetes kval i skolan om de inte identifieras.
Ja, ”alla helvetes kval” är ett citat från Roger S. Persson, professor i pedagogisk psykologi och Sveriges ledande forskare på området högbegåvade barn. Hans forskning, liksom internationell forskning, visar att elever med avsevärt högre IQ än genomsnittet löper hög risk att fara illa av skolan. Skolan möter sällan eleverna på rätt nivå, eftersom skolan saknar kunskap på området. Många av dessa elever identifieras aldrig. Istället för att ge de här barnen en korrekt självförståelse, självrespekt, stimulans och en hög utvecklingstakt, så skapar skolan barn som ifrågasätter sig själva, dagdrömmer, längtar bort, mår dåligt, blir rastlösa eller utagerande.
Så vad ska skolan då göra? Det är inte jättesvårt. Den behöver förstå att ansträngning, motivation och ett dynamiskt mindset påverkar resultaten, sannolikt mer än begåvning. Men också att de högst begåvade har ett stort behov av identifiering och anpassning. Då går det inte att sluta prata om begåvning. Vi måste prata om det mycket mer.