Den så kallade gymnasielagen skulle ge nya möjligheter till uppehållstillstånd till cirka 9 000 unga ensamkommande som bedömts sakna asylskäl. Men lagen är så undermålig att migrationsdomstolarna inte ansett sig kunna tillämpa den. I går berättade Eva Harnesk, som leder verksamheten vid Rädda Barnens stödlinje, hur osäkerheten tär på många av dem som hoppats på lagen.
Jag har själv konsekvent varit mot gymnasielagen. Sverige behöver driva en konsekvent, förutsägbar och trovärdig migrationspolitik. Men jag vill inte ifrågasätta att gymnasielagen genomdrevs för att man ville väl. Tyvärr är det så med dålig maktutövning, att den kan skada dem som man ville värna.
Men hur går det för nykomlingar som får uppehållstillstånd och kan börja studera vid gymnasiet? Tyvärr verkar det som om deras språkproblem och kunskapsluckor underskattats svårt, vilket gör att många av dem som startar med stora ambitioner snart blir desillusionerade och uppgivna. Om detta skriver gymnasieläraren Sebastian Marquez von Hage i en debattartikel i Expressen:
"Det är lika sorgligt varje gång man ser det som lärare. De första veckorna sitter den välklädde unge mannen, vi kan kalla honom Mahmoud, rak i ryggen och antecknar febrilt. På frågan vad han vill bli svarar han leende 'läkare' eller 'ingenjör'. Efter några månader inser Mahmoud att kunskapsklyftan till de några år yngre klasskamraterna är omöjlig att överbrygga, det toppskikt han tillhörde i SFI-klassen och idén om att han kan bli precis vad han vill i det nya landet är ett minne blott. Kepsen plockas fram och halvliggandes i stolen tas mobilen fram titt som tätt för att se när lektionen slutar. Efter ytterligare några månader står stolen tom."
Hur stor är kunskapsluckan? Den kan vara avgrundsdjup. Sebastian Marquez von Hage beskriver den så här:
"Att möta vuxna elever som aldrig har hört talas om Förintelsen eller som tvivlar på att jorden är rund (autentiskt exempel), gör det svårt att bedriva undervisningen på den nivå som det är tänkt."
Inte alla nykomlingar har så dåliga förkunskaper. Men alla handikappas av de otillräckliga förkunskaperna från en nybörjarkurs i svenska, som ofta inte är tillräckliga för att hänga med i undervisning på gymnasienivå.
Det får konsekvenser för nykomlingarna, men även för de svenska eleverna:
"Alla förlorar på att nyanlända utan tillräckliga förkunskaper kastas in i vanliga gymnasieklasser. Gymnasielärare lägger ner oerhört mycket tid på elever som inte kan tillgodogöra sig utbildningen. De övriga eleverna får, förutom mindre av lärarens tid, ett urvattnat ämnesinnehåll då läraren ofta känner sig tvungen att sänka kunskapsnivån för att inkludera alla. De nyanlända tror att de ska få chansen att utbilda sig och skaffa arbete men hamnar i stället i ett språkligt och kunskapsmässigt limbo som befäster utanförskapet."
Historiskt är Sverige inte bra på att integrera nykomlingar. Ändå har vi bedrivit en migrationspolitik som inneburit ett stort inflöde av migranter. Det abnormt stora inflödet av migranter i samband med flyktingkrisen, gjorde integrationen än viktigare. Men vi fortsätter misslyckas. Jag är djupt orolig över vad de framtida konsekvenserna kan bli av det växande utanförskapet.