Det finns olika uppfattningen om var nivån bör ligga, men nästan alla är väl ändå överens om att Sverige har en begränsad förmåga att ta emot asylsökande och ge asyl. Då gäller det att skydda asylrätten. Det gör man bland annat genom att se till att de som får asyl verkligen har asylskäl. Annars ger Sverige asyl till dem som inte har rätt till det, när denna asyl istället hade kunnat ges till exempelvis kvotflyktingar med konstaterade asylskäl.
Det är plågsamt när asylprövningen efter flyktingvågen nu leder till att somliga inte får stanna. Men det är tyvärr en nödvändig process. Annars skulle asylprövningen reduceras till att alla som klarar hinderbanan på vägen hit får stanna, oavsett vad de har för asylskäl.
Västvärlden har i dag rest hinder – som transportöransvar och visumtvång – som försvårar för alla typer av flyktingar att ta sig hit för att söka asyl och få sina skäl prövade. Oavsett om de flyr av ekonomiska eller politiska skäl, eller om de helt enkelt flyr från krig. I dessa folkvandringstider är detta tyvärr nödvändigt för att i någon mån skydda de samhällen vi byggt upp. Även om världen har blivit bättre så finns fortfarande i Asien och Afrika alldeles för mycket fattigdom, förtryck och ofred. Om samhället bågnar under trycket av dagens flyktingsituation – föreställ er då hur det skulle vara om gränserna vore öppna. Paradoxalt nog kan ett ökat välstånd bidra till att flyktingtrycket också ökar, när folkgrupper som tidigare försmäktade i total fattigdom numera kan skrapa ihop tillräckligt stora resurser för att resa.
Sverige kunde länge – i skydd av de hinder som rests – stoltsera med en mycket generös migrationspolitik. Men när dessa hinder inte längre höll, så höll heller inte migrationspolitiken.
Egentligen vore det bästa att Sverige bara kunde ta emot kvotflyktingar. Flyktingar som konstaterats ha asylskäl innan de reser hit. Det borgar för att de med störst asylskäl också får skydd, när fler kvotflyktingar kan tas emot. Flyktingar som har uppehållstillstånd från dag ett och genast kan börja sina nya liv i sitt nya hemland. Och vi slipper den plågsamma asylprövningen som leder till att somliga får stanna medan andra, efter år av plågsam prövning och överklaganden – tvingas lämna landet. Eller går under jorden och vistas här illegalt i samhällets utkant.
Men oavsett allt detta ska givetvis de som sökt asyl i Sverige få en rättssäker prövning av sina asylskäl. Då får det inte gå till så som skildrats i en rad artiklar i GA.
Det juridiska stöd som de asylsökande har rätt till får inte förvandlas till geschäft, så att deras intressen inte tas om hand när deras offentliga biträden maximerar sina intäkter och minimerar sin arbetsinsats. Det är en praktik som är helt oacceptabel.