Jag skrev i lördags om myten i Sverige att hårdare straff inte leder till färre brott och att återfallsförbrytare inte har vikarier som hoppar in och gör deras ”jobb” när de sitter inne.
Uppenbarligen finns det även svenska kriminologer som håller med mig.
Manne Gerell, lektor i kriminologi vid Malmö universitet, kommenterade häromdagen en nyhet i Svenska Dagbladet. Hur kunde det komma sig att Malmö i mars upplevt stadens första månad utan skjutningar sedan september 2015?
– Det kan bero på att de mest konfliktbenägna spärrats in, de går inte längre på Malmös gator.
Sex av Malmös mest våldsbenägna brottslingar lär för övrigt ha spärrats in i Spanien, snarare än i Sverige.
Man kan tycka att det borde vara självklart att brottsligheten är mindre i ett samhälle där man lagför och låser in brottslingar för kännbara straff än i ett samhälle där brottslingar kommer undan straff eller strax är tillbaka i samhället efter en kort tid som frihetsberövade för att kunna återuppta sina karriärer exempelvis som fotsoldater i något av Sveriges gängkrig.
Men framförallt i Sverige har det odlats en föreställning om att strängare straff skulle ge ett hårdare samhälle med mer kriminalitet. Och att vi får ett bättre samhälle om nåd får gå före rätt. En inställning som bland annat kom till uttryck i Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss det är vår”, inspirerad av Birger Sjöbergs dikt som sjungs i filmen:
”Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!”
Mindre hågkomna är Birger Sjöbergs ord mot slutet av dikten, om efter att dörrarna låsts upp:
”Men stunden därpå jag brått från staden fore,
och mina händer tvådde jag från följderna – vid Gud!”
Föreställningen om stränga straff som skadliga för samhället saknar dock stöd i empirisk forskning och grundar sig i hög grad på ett politiskt tänkande där även brottslingen ses som ett offer för samhälleliga strukturer och maktförhållanden.
Det finns däremot forskning som visar exempelvis att breda amnestier för brottslingar leder till ökad brottslighet och att strängare straff för återfallsförbrytare leder till minskad brottslighet. Effekten av att anamma dessa vetenskapliga rön torde vara störst i ett samhälle som Sverige, som utmärker sig just för korta fängelsestraff i jämförelse med liknande länder.
En sidopoäng: När jag får klagomål på att gotländska medier eller massmedier i allmänhet har för många negativa nyheter så har jag ett standardsvar att ta till. Att vi ska vara tacksamma så länge det är elände, olyckor och olycka som avviker från normen och det förväntade. Exemplet från Malmö visar vad jag menar. Vore det inte förfärligt om en månad utan skjutningar vore en nyhet på Gotland?
Hälsan tiger still, heter det. Tänk om de vinstgivande företagen vore ovanligare än de som går i konkurs? Tänk om misshandel, inbrott eller andra övergrepp vore så vanliga att ett nytt fall inte förtjänade någon uppmärksamhet. Jag är tacksam så länge skjutningar är större nyheter än frånvaron av dem.
Kanske borde vi rapportera mer om det vardagliga och de välmående, för att bättre spegla samhället sådant det är. Men å andra sidan måste nyhetsförmedling vara exempelvis en dagstidnings huvudsakliga syfte, så vi kommer inte ifrån att rapportera om olyckor, brott och konkurser med mera.