När jag den här sommaren äntligen kom hem till mina föräldrars nybyggda hus började jag såklart med en husesyn. Gång på gång fick jag höra att den och den saken hade fått ändrats för att göra bygginspektöreren nöjd. Exempelvis krävdes handikappanpassad ingång till toaletten, barnlås på fönster och kökslådor samt tillräckligt smalt mellanrum mellan trappstegen för att ett nyfött barn inte ska kunna ramla igenom. Det kanske låter som rimliga krav för någon som har små barn eller är rörelsehindrad, men knappast för ett par i 70-års åldern där barnen är utflugna sedan länge. Det är inte konstigt att det inte byggs fler bostäder i Sverige tänkte jag direkt. Efter en stund och mer eftertanke blev jag mer upprörd över hur detaljregleringarna för nybyggen så fullständigt kan vara överordnade den privata äganderätten.
Regleringarna kom till i en tid då det ansågs viktigt att stoppa "dåliga" byggprojekt. Idag förstår de flesta att vi måste bygga mer men det verkar vara ytterst få som verkligen är beredda att förändra spelplanen. Det kommunala inflytandet över byggen måste balanseras upp av den enskildes rätt att bestämma över sin egen mark. Med nuvarande regleringar är det inte underligt att statistiken visar att Sverige är det land av EUs alla 28 medlemsländer där det byggs minst och är dyrast att bygga.
Har man väl bestämt sig för att bygga något kan det också ta en oändlig tid. Den stora bromsen är överklaganden som tar alldeles för lång tid och kan göras i alldeles för många steg. Ett problem är att de kostnader som uppstår kring överklaganden enbart hamnar på den som vill bygga. Det vore rimligt att även den som väljer att överklaga får betala en viss avgift så att rätten inte missbrukas. Gotland tillhör den inte så smickrande gruppen kommuner där flest bygglov överklagas. Som det ser ut idag så kan ett bygglov behöva tröskas igenom en byggnadsnämnd, länstyrelse, miljödomstol, miljööverdomstol och i sällsynta fall till och med högsta domstol. Frågan är var mervärdet ligger i alla dessa instanser? Att kapa något steg på vägen ser jag i alla fall som direkt nödvändigt för att få fart på byggandet. Troligtvis är det mest lämpat att göra sig av med Länstyrelsen, vars roll är diffus.
Allt detta grundar sig också i att det kommunala planmonopolet motverkar sitt eget syfte. På 40-talet kom det till i ett led av decentralisering och att besluten skulle komma närmare människorna och kunna anpassas till lokala förhållanden. Idag bidrar det snarare till att begränsa och bromsa byggande och ge kommunerna framföra enskilda rätten till mark och nybyggnationer. Sverige är ett stort land med mycket mark och relativt få invånare. Att få fart på det byggandet borde inte vara så svårt. Men det gäller att vi har politker som vågar att stå upp för förändringar och avregleringar i byggprocessen. Vid sidan av en friare bostadsmarknad är detta enda sättet att få till en mer rörlig bostadsmarknad som har plats för alla.