För precis fyra veckor sedan skrev jag om staden där jag växte upp, Värnamo, med anledning av den våg av gängrelaterat våld som drabbat kommunen på senare år. I söndags var Värnamo första punkt på dagordningen för SVT:s Agenda av samma skäl. Två skjutningar och fyra sprängdåd på en månad.
Jag ska inte måla fan på väggen. Jag var i Värnamo under helgen och från villakvarterets horisont upplevde jag inte en stad i skräck. Men det har skjutits vid min gamla låg- och mellanstadieskola och de som bor eller har anhöriga i bostadsområdet där våldet bokstavligen har exploderat upplever sannolikt situationen som allvarlig och hotfull.
Tidigare har uppmärksamheten mot Värnamo i huvudsak varit positiv, för hur företagarbygden lyckades bereda plats för nykomlingar. Det första året jag jobbade för GA, i maj 2007, skrev jag om siffror från en ranking utförd av tidskriften Fokus. Den visade att 86 procent av bosnierna som flytt kriget på Balkan och hamnat i (eller sökt sig till) Värnamotrakten hade ett arbete. I Malmö var situationen en helt annan. 64 procent av bosnierna i Malmö var då arbetslösa.
Men inte ens platser där integrationen fungerar förhållandevis väl och där det finns bra vägar in på arbetsmarknaden för nykomlingar är immuna mot de problem som kan uppstå när en allt större andel av invånarna inte har vuxit upp i en demokratisk rättsstat med stark tilltro till myndigheterna och medmänniskorna. Som fått lära sig att klanen är överordnad staten och att den starkes rätt gäller. Och de starka kan vara yrkeskriminella som både har beredskapen och förmågan att utöva våld.
Den nye inrikesministern Mikael Damberg intervjuades i Agenda med anledning av situationen i Värnamo och sade bland annat att:
– Där kriminaliteten finns ska det vara möjligt att kraftsamla och tillföra både regionala och nationella resurser. Vi har låtit detta kunnat byggas upp under allt för lång tid och det kommer ta ett tag innan vi kan slå tillbaka.
Damberg har nyss tillträtt och han ska väl få en chans att leverera innan han döms ut. Men när antalet poliser i Sverige sjönk under föregående mandatperiod, trots att både antalet invånare och de allvarliga våldsbrotten ökade, så är det ju lätt att bli cynisk.
Det krävs för övrigt mycket mer än större resurser till polisen. Det krävs mer av åklagarna och det krävs domstolar som inte konstant utdömer straff i den lägre änden av straffskalan. Det krävs att dömda brottslingar som kan och bör utvisas verkligen också lämnar landet. Det krävs skolor med ordning och reda som ger eleverna de kunskaper som krävs för ett framtida legalt yrkesliv. Och de dygder och värderingar som gjorde Sverige till ett land präglat av tillit behöver återupprättas på alla plan, från skolan till rättsskipningen.
Det starka inflödet av migranter har inneburit påfrestningar för samhället som framkallat bristningar i väven som det kommer att krävas både lång tid och stora resurser att läka. Men vi har tyvärr just fått en ny regering som ansett det påkallat att redan nu på nytt börja liberalsera den svenska migrationspolitiken. Jag kan sympatisera med de bevekelsegrunder som de har för detta, men det är oansvarigt och görs utan att en grundlig konsekvensanalys.