Att sortera sopor har blivit en självklarhet. Och då inte bara som förr, tidningar och pantburkar för sig och resten i en påse utan nu har nästan allt ett eget kärl och målet är så lite restavfall som möjligt. När systemet fallerar – för det är inte perfekt – påminns vi om att vi måste bli bättre. Konsumenten måste skärpa till sig, anpassa sig.
Hur vore det om även industrin och producenterna tog en del av sorteringsansvaret?
Det finns stora miljövinster med sopsortering. När det görs rätt. Görs det fel blir det inga vinster alls utan bara kostnader. Tag de förhatliga kuverten som kastas bland pappersåtervinningen. Klistret förstör återvinningsprocessen på pappersbruket och kan i värsta fall resultera i makulering.
Likadant är det med värmeljushållarna. Vekhållaren är av järn, själva koppen är av aluminium. Om vekhållaren inte lossas innan återvinning kommer hela koppen sorteras ut i processen som sorterar bort järn varpå aluminiumet – som har ett återvinningsvärde – brinner upp i smältverket. Och det som kunde bli nytt aluminium och spara energi kostar bara energi istället. Och konsumentens ansträngning att göra rätt blir helt förgäves.
Krångliga förpackningar förstör våra möjligheter att återvinna. Värmeljushållarna har alltid varit ett bekymmer och nu blir de källa till ännu mer krångel. Enligt en ny tolkning av ett EU-direktiv räknas de inte längre som förpackning och ansvaret för att samla in dem flyttas därmed från producenterna (som tidigare har betalat de 2 kronor och 21 öre per kilo som det kostar att samla in aluminium) till kommunerna och så förväntas medborgarna lämna sina värmeljushållare på återvinningsstationerna om inte insamlingen delegeras till någon annat, exempelvis lokala idrottsföreningar.
Aluminium är ett material som det ut miljösynpunkt är värt att återvinna. Det går åt mindre energi till att återvinna aluminium än att tillverka nytt. I Sverige bränner vi cirka 300 miljoner värmeljus om året och hur vi hanterar de utbrunna kopparna är inte betydelselöst ut miljösynpunkt. Och så krånglar juridiken till det.
Värmeljushållarna är bara en liten del av vårt sopsorteringssystem, men de belyser ett problem. Varför fortsätter producenterna att tillverka förpackningar som inte lätt låter sig sorteras? Varför blandar man material som vid sopsortering kräver en orimlig insats av konsumenterna? Hur många av de årligen 300 miljoner värmeljushållarna sorteras rätt? Hur många konsumenter står och pillar ut vekhållaren från koppen? Det är för krångligt. Och värmeljushållarna är inte ensamma.
Det finns fler exempel. Ta Bregottförpackningarna. Locket ska i ett kärl och själva byttan i ett annat. Likadant med mejeriförpackningar med den så fiffiga plastskruvkorken. Olika material – olika sorteringskärl. Exemplen kan göras flera, men kontentan är densamma; det är för krångligt att göra rätt.
Här borde politiken gå in och skapa incitament för producenterna att, ur återvinningsperspektiv, göra smartare förpackningar. Vill samhället att medborgarna ska återvinna måste det vara lätt att göra rätt. Och det är det inte i dag. Det är knappast en slump att det vi sorterar bäst är papper, glas och pant, sådant som är uppenbart lätt att placera i rätt kärl och som inte kräver en massa förarbete. Värmeljushållarnas färd till återvinningen var kantad av hinder från början och inte blir det bättre nu. Politiken har möjligheterna att underlätta – då borde politiken ta sitt miljöansvar.