När det handlar om synen på åldersbestämning av barn och unga vuxna verkar Sverige närmast satt en ära i att gå sin egen väg och inte ta lärdom av Norge, Danmark, Finland och övriga EU. Migrationsverkets Anders Danielsson har hårdnackat motsatt sig åldersbedömningar, advokatsamfund har uppmanat till bojkott och Svenska barnläkarföreningen har helt enkelt vägrat.
Sedan 2012 när Socialstyrelsen lade fram sina rekommendationer har åldersbestämningarna i stort sett uteblivit, även i fall där personen verkar ha varit betydligt äldre än 18 år. Under samma period har antalet asylsökande barn och unga vuxna ökat från knappt 3000 till 35 000 år 2015.
SVT:s Uppdrag Granskning som sändes för en vecka sedan beskrev två fall där unga vuxna som ljugit om sin ålder undvikit straff respektive placerats på HVB-hem tillsammans med minderåriga vilket ledde fram till en våldtäkt. Tidigare har media konsekvent beskrivit ensamkommande som barn trots att man med blotta ögat kunnat se att de varit betydligt äldre. Uppdrag granskning verkar dock ha öppnat en dammlucka i debatten.
Uttrycket ”vägen till helvetet är kantat med goda föresatser” är måhända slitet men passar ändå in på situationen. 40 procent av alla ensamkommande barn och unga som sökte asyl i EU år 2015 gjorde det i Sverige. Det är knappast en slump. Möjligheterna att få uppehållstillstånd i Sverige är betydligt större om man uppger att man är under år 18 år, sociala förmåner som tandvård och läkarvård mer generösa och boendet oftast bättre. Sverige har samtidigt varit ensamt om att enbart förlita sig till den asylsökandes uppgivna ålder. Systemet har helt enkelt skapat ett kraftigt incitament för att tala osanning vid gränsen.
Som Uppdrag Granskning också uppmärksammade slår kommunerna nu larm om unga vuxna som placeras i högstadieklasser och som bor tillsammans med barn. Det borde nu vara upp till Migrationsverket att erkänna sina tidigare försummelser och utföra åldersbedömningar vid tveksamma fall. Istället väljer man att skjuta över ansvaret på kommunerna som saknar både resurser, personal och kompetens att göra sådana bedömningar. Samtidigt far barn som placeras med vuxna illa och rättsväsendet sliter med åldersbedömningarna. Det är dags att staten tar sitt ansvar!