Pride är viktigare än någonsin, hävdade RFSL i en artikel på nyhetsplats i GA i går. Kanske är det så. Man kan i så fall fråga sig varför RFSL och Pride gjort sitt bästa för att förskjuta den svenska borgerligheten för att bli allt mer av vänsterrörelser präglade av identitetspolitik.
Pride har varit framgångsrikt, både i kampen för rättigheter och för uppmärksamhet. Regnbågsflaggan vajar överallt, inklusive på stadens bussar, under Europride 2018 i Stockholm. Men jag ser tecken på att allt fler som borde vara engagerade känner sig alienerade.
I ett debattinlägg på svt.se i maj skrev Magnus Kolsjö, som tidigare varit tillförordnad förbundsordföranden för RFSL, under rubriken ”Därför lämnar jag RFSL”.
Kolsjö skrev bland annat: ”RFSL är inte längre en organisation där jag känner mig trygg och efter årets kongress finns det ingen som representerar mig som icke-socialistisk HBTQ-person i den förbundsstyrelse som ska leda förbundet framåt".
Kolsjö har en bakgrund som kristdemokrat, och karakteriserade den nya förbundsstyrelsen för RFSL:
"Om det bara var RFSL:s förbundsstyrelse som röstade i höstens riksdagsval är det högst sannolikt att Gudrun Schyman skulle bli statsminister med ett betryggande parlamentariskt underlag.
Det finns flera personer i förbundsstyrelsen som gillar våldsbejakande autonoma vänstergrupper.
Det kan ses som smått ironiskt att samma kongress som beslutar att RFSL inte ska samarbeta med antidemokratiska organisationer också väljer in flera personer till förbundsstyrelsen som sympatiserar med just sådana grupper."
17 juli skrev liberalen och före detta Pride-deltagaren Maria Hölerman debattartikel i Dagens Samhälle under rubriken "Jag är homo och Pride är inte längre för mig":
"När nyheten kom om Stockholm Prides beslut att inte tillåta Medborgerlig samling (MED), ett liberalkonservativt parti, att medverka som utställare i Pride park fattade jag ett beslut. Det har vuxit fram: För första gången sedan frigörelseveckan 1992 kommer jag att inte delta i Pride."
[...]
En av anledningarna till att MED inte tilläts ha en plats i Pride park var att en av partiets riksdagskandidater ifrågasatt ordet hbtq-person. Det gör jag också. Jag är inte en hbtq-person. Jag är bara homo. Precis som transsexuella som behöver korrigera sitt kön är transsexuella kvinnor eller män oavsett sexuell läggning. Det betyder inte att jag på något sätt är transfob, men däremot att jag ifrågasätter queer-ideologin. Jag skriver inte under på att kön är en social konstruktion."
Även Maria Hölerman skriver om hur de våldsbejakande däremot tycks vara välkomna:
"Som liberal slutade jag gå i Malmö Pride efter att det rosa-svarta blocket 2015 var så hotfulla och så skrämmande att de fick min dotter som stod bredvid mig att gråta. Inget förbud för autonoma våldsbejakande grupperingars medverkan i paraden har meddelats från styrelsen trots förfrågningar. Nu meddelar styrelsen i Stockholm Pride att de Rosa-svartas motsvarighet i Stockholm 'Revolutionär Pride' och 'Queers against fascism' lever upp till kraven på att delta i paraden."
En rörelse som varit bred visar alltfler tecken på sekterism och exkludering.